Min panikångest har äntligen gått över, efter mer än 24 långa timmar. Först förstod jag inte ens att det var panikångest. Jag trodde att jag var sjuk eller något. 

_____

Jag kände mig illamånde under flera timmar. Tillsist sov klockan 2. Efter 2 timmars rullandes i sängen, 3 toabesök och en halv alvedon somnade jag tillsist klockan 4, kallsvettandes samtidigt som jag kände mig febrig och alvedonen hjälpte mig inte ett dugg. 

Jag vaknade upp flera gånger under ''natten'' och drack något glas vatten för att jag trodde att det var något med väskebrisk att göra. Men nej, det gjorde bara saken värre. Jag fick bara mer ont i magen & fick gå på flera toabesök och jag var alla gånger, lös i magen. . . 

Klockan 9 vaknade jag upp åter igen efter någon timmes sömn. Jag hörde klart och tydligt min mammas fotsteg i hallen, så jag klev också upp ifrån sängen. Tillsammans kollade vi på en serie.

Jag hade en enorm huvudvärk. Så jag försökte att somna i soffan under hela serien, men det gick inte. 

.. klockan 1 åkte jag tåg till helsingborg för att ta frisk luft, jag älskar ju helsingborg så mycket. Jag kände mig faktiskt lite bättre vissa stunder, men under andra minuter mådde jag bara sämre. 

5 timmar senare åkte jag hem dödstrött och illamående. 

Väl hemma mådde jag bara ännu sämre. Ingen kvällsmat orkade jag äta heller. 

Tillsist gjorde jag ett onlinetest på om jag verkligen hade panikångest.

Resultatet?

Hög risk att jag har det. 

Först kommer bara ben och hud. Helt plötsligt finns det en hög med fett längre upp. Whoops. 

Hur många gånger har jag inte kännt mig ensam? Nästan lika många gånger jag gråtit ensam i mitt rum. 

Jag tänker alldeles för långt och djupt, så det slutar alltid med att jag gråter. För att jag har inget hopp, jag ser ingen lycklig framtid. Det kommer inte att bli bra imorgon och deffentivt inte heller om 10 år heller. 

Varje ny rad ger mig bara mer tårar. Jag orkar inte mer. 

I detta rummet gråter jag. Utanför den leker jag glad. Men ibland har jag faktiskt tur, ibland skrattar jag av ren lycka. Men betydligt oftare får jag skäll för att jag gråter. 

Jag har gråtit varje dag nu. Det suger. Seriöst.

Jag vill dö. Bara försvinna ur denna världen. 

Ingenting gör mig glad. 

Kan jag få försvinna? Kan någon ge mig en sån dricka.. sådan som man bara dricker, sen så sjunker man bara in i sömnen, sen slutar hjärtat bulta.

Sådär vill jag dö. Smärtfritt och lätt. En liten drink som gör hela jobbet. 

Doc så vet jag faktiskt inte om det är sant.. alltså om det ens finns en sån dricka. Jag såg händelsen på en film.. en tjej drack drickan, sen slutade hennes kropp att fungera. Hm. 

Hej hej, idag var jag och shoppade lite i stan.

Jag hittade en v-ringad t-shirt för bara 25 kr(!!) hur fan är det ens möjligt? Sjukt billig var den och till och med miljömärkt. 

Köpte också tre styckna ljushållare... eller heter det ens så? Fina var de i alla fall. 

Sen köpte jag också två svarta bh:ar. Wooopp 25 kronor styck! Billigare kan det inte bli. Det sorliga var att jag bara provade a-kupor och vissa var t.om alldelles för stora. De som jag köpte var inte heller helt perfekta, faktiskt lite för stora i kupan.. men vad fan kan jag göra? Jag vill inte leva i sportbhar i resten av mitt liv, så jag köpte de ändå. 

Ugh 

Världens bästa, världens lugnaste spellista som man någonsin kan få. Beth ilysm. 

Har helt ärligt glömt bort dennna bloggen. Jag har inte mått bra dessa dagarna, men inte heller dåligt. 

Mina känslor ligger någonstans mellan de. 

Mycket har hänt. . förutom de flera timmarna framför denna datorn har jag varit i lysekil en dag. 

Gjorde inte så mycket där, hälsade på släkten där och hade mest tråkigt. 

Dagen efter det åkte jag till L I S E B E R G och herregud vad kul det var. 

Hade mens när jag var där så mitt humör var fan som en bergochdalbana .. 

Jag grät ena sekunden och den andra sekunden var jag gladast i hela världen. Åkte den sista åkturen för kvällen på BALDERRRR och FAN VAD KUL DE VAAAA!!! Har aldrig haft så kul på liseberg innan. 

Jag s p r a n g till balder för att hinna med den och jag och min syster var de sista som hann in. YAAASSSS 

Det var så fridfullt hahhaa. Det var inte ens någon kö in, så jag bara sprang till vagnerna. 

Var så hype, herregud. Jag var så glaaad. 

Jag åkte då den sista balder för hela dagen... och DET VAR SÅ KUL! Doc var det bara jag och min syrra som skrek.. hahhaha det var typ bara killar i hela vagnen??? De höll sig fast så himla hårt och skrek inget skvatt. 

Medan jag höll upp armarna i luften och skrek som in i helvetet. Kul var det i alla fall. 

Jag var i alla fall världens lyckligaste de 2 minuterna i vagnen. 

Detta måste verkligen göras om. 

Inte ens a-kupa fyller jag. I'm talking about my bobies. 

Det är så jävla sorligt. Testade massa a-kupade bikinis, mina bröst fyllde inga av de. Så det slutade med att jag bara köpte en underdel. 

Varför får inte ''smala'' bröst för fan? Jag ser mig inte som ''smal nog''. Kommer nog aldrig att göra det. 

Egentligen är jag nästan nöjd överallt. Jag skämms inte över någon del, förutom en. Min mage. 

Det går inte att få den platt. Det går bara inte. Jag har sånna linjer på magen som gör det helt omöjligt. Eller inte helt omöjligt egentligen, men om jag vill leva utan någon ätstörning/aldrig kunna äta mig mätt. Då går det inte att få bort min mage. 

Ops hur kom bröst ämnet till min mage?? 

Sorry guys. 

Också här kommer ämnet bilder. Jag vågar inte lägga upp bilder här. . . Speciellt inte på mig själv / familj / vänner. 

Vill vara anonym, jag vill inte radera denna bloggen bara för att någon jag känner har hittat denna bloggen. 

En gång hade jag en annan blogg, där skrev jag av mig, precis som på denna. Det dumma var att jag hette mitt namn där, så jävla dumt av mig. Och jag laddade upp massa bilder på mig. 

Så en tjej i min klass hittade den, och hon spred den. Så det slutade inte lyckligt. Som tur tog jag inte upp några ''för hemliga'' delar av mitt liv. Utan bara vardagen. 

Well lucky me. Ugh. Hatar mig själv ibland.