För i mörkret ligger jag i sängen med en dator intryckt i mina ögon. 

Jag är isolerad från världen. Att gå ut finns inte ens i mina tankar. 

Jag orkar inte bråka med min bror. Men ändå gör vi det varje dag. 

Några få kvadratmeter delar vi på. Det är hemskt. 

Att städa orkar jag fan inte. Jag orkar inte plocka upp 200 hårsnoddar, tusen små pappersbitar eller tre påsar. 

Men jag orkar leva. 

Innan älskade jag julen. Jag räknade ner dagarna, timmarna t.om minuterna när jag hade tid. 

Vi hade alltid julgran och presenter under den. Det spelade liksom ingen roll att vi varje år hade uppe samma plastjulgran. Det spelade ingen roll att den var ful och att den var alldeles för gammal. 

Jag var ändå glad. Så himla glad.

Varje kväll satt jag bara bredvid och kollade på den. Jag tyckte att granen var så himla vacker med alla ljus och under granen fanns mina julklappar. Jag visste redan vad som var i dem, för att jag själv valde ut dem i BR eller en annan leksaksaffär. 

Varje dag längtade jag tills jag fick leka med dem. När väl julafton kom var jag så himla glad. 

Min familj tog bilder vid granen och jag bara suckade, jag hatade det. Jag ville bara öppna paketen. 

Jag öppnade några paket hemma. Resten av dem öppnade jag hos halva släkten. 

Så varje jul åkte vi alltså en timme i bil till släkten. Där var det alltid så himla kul. Jag fick träffa mina kusiner och mamma fick träffa hennes syskon. Pappa var sådär halvbitter och kallpratade med människor. Jag tyckte väl lite synd om honom, men jag var ändå lycklig.

Vi ville typ fira julen ''som svenskarna''. 

Jag och mina kusiner var så jäkla lyckliga! Vi var små barn som bara sprang runt med julklapparna och skrattade, högt och ljuvligt. Allt var bra på julen. Därför älskade jag julafton. Det var årets bästa dag. 

Förra året ''firade'' vi julen hemma. Det var tragiskt ensamt och tråkigt. Jag tror att jag t.om grät. Den dagen var hemskt. Liksom att logga in på sociala medier och se att jag var den enda som var inne var hemskt. 

För jag visste att alla hade hur roligt som helst också satt jag hemma och hade min värsta jul. 

Iår kommer det vara likadant. Tragiskt och tråkigt. Jag bryr mig inte om presenterna. Det är bara materiella saker. 

Jag bryr mig inte pengarna. Pengarna kan inte köpa minnen med släkten. 

Hela mammas sida kommer att fira julen tillsammans. Släkten ifrån hela landet kommer. Alla kommer förutom min familj för att min pappa inte vill och vi inte kan lämna honom ensam. 

Det suger verkligen. 

I skolan kommer alla berätta om sin underbara jul. Jag vet att vissa kommer att säga att de typ bara fick 2 julklappar och 200 kronor. Men sen fortsätter de att berätta om sina minnen. Minnen som jag inte fick. 

Men jag fick 10 julklappar och 2000 kr. Några kommer att bli avundsjuka. Men det dem inte vet är att jag inte fick fira julen med de jag ville. Jag fick sitta på toaletten och gråta. Jag uppdaterade snapchat varje minut för att se om någon hade det roligare och oj vad mycket bättre de fick ha det. 

"Kärleksbarnet" heter jag här.
Men.. Jag är så himla dålig på kärlek. Eller bara allmänt känslor är jag kass på. Så fort jag kommer nära någon, pallar jag inte längre.
Jag orkar inte vara "den som skriver först" eller ens den som bara säger "kan vi va?". Asså nej.. Jag vet inte varför.. Jag älskar att vara med människor osv, men ändå pallar jag inte bry mig om dem?? Liksom.. Jag bryr mig verkligen inte om jag o en "kompis" inte pratar på någon vecka. Jag orkar inte planera när vi kan hänga tillsammans. Jag pallar inte. Så jag släpper dem. De hittar ngn ny och jag är ensam.

En kille som kommer att fylla 11 år borde vara jätteglad. Killen är med andra ord - min lillebror. 

Han är verkligen inte taggad. För helt ärligt så är det inte ens roligt med födelsedagar. 

Födelsedagar betyder pengar & presenter. Men är verkligen alla materiella saker så viktiga? 

För varje år man blir äldre betyder det bara mer ansvar. Han vet inte om det än. Men om 3 år kommer han att ångra att han inte var ute med alla sina vänner istället för att vara hemma vid datorn. För att om 3 år kommer han knappt att ha tid på vardagarna. 

Det är mycket sorligt, men sant. 

Ordet skola gör mig bara ledsen. 

Jag är trött, så trött, bara så himla trött. 

Jag är trött i huvudet, på skolan, på samhället, på mycket. 

Varför har man helt plötsligt en bomb med prov eller ingenting i skolan? Det suger verkligen. Först chillar man bara livet och helt plötsligt kan man inte göra någonting annat än att plugga. 

Sen det här med att vara homosexuell. Vafan på riktigt, är det verkligen så himla konstigt att vara gay? 

Det är okej att vara gay säger många. Men när någon väl är det tycker dem att det är konstigt. 

Men nej, det är inte konstigt. Det är fint att vara gay. Det är fint att vara kär, det är fint att vara kär i rätt människa. 

Jag läste en grej på twitter för någon dag sedan. 

När någon rik människa kan dö av ebola, då är hela samhället oroliga och media skriver om det dygnet runt. 

Men när någon fattig människa kan dö av näringsbrist, då bryr sig inte många, speciellt inte media och ingen pratar om det. 

Fler människor har dött av näringsbrist än av ebola. Människor. M ä n n i s k o r. punkt.

Så dessa dagarna har jag varit hemma ifrån skolan. Herregud vad skönt det faktiskt har varit även fast jag fick stå ut med en sjuk kropp. 

Men jag är hyfsat bra nu, min hals fungerar inte helt perfekt men men.. 

Hoppas att jag klarar igenom imorgon, jag hoppas att jag orkar ta mig till skolan.. får väl äta ihjäl mig halstabletter som jag har hemma, som faktiskt inte ens är tillräckligt bra. 

jag saknar tiden då pappa kunde köra mig till skolan, det var bra tider. 

jag uppskattade inte ens det? jag ville fasen cykla till skolan varje dag. huh. 

nu vill jag bara bli buren till skolan varje dag, orkar inte ta ett steg dit. 

hemåt finns det världens största uppförsbacke typ, men helt ärligt känns den bättre än nerförsbacken. 

för då vet jag iaf att denna ansträningen kommer att löna sig. 

men nerförsbacken betyder bara ''välkommen till helvetet'' 

hm. det är så livet är, tyvärr

det är lätt att misslyckas, vem som helst kan göra det. 

men för att lyckas behöver du anstränga dig, vissa mer än andra. när du har kommit upp för backen kommer det att löna sig.