- Skulle du kunna gifta dig med någon för pengarnas skull? frågade en person mig.

Jag tänkte någon sekund. Övervägde att svara ja, tänk vad man kan göra med pengarna.. men någonstans i mina ögon väger trots allt kärlek mer än pengar.

- Nej, svarade jag bestämt. 

- Jag skulle kunna göra det, svarade han med tomma ögon.

Det märktes att han hade tänkt tanken förr.

- Du har ju redan ett välbetalt jobb, kör bmw och är så mycket rikare än majoriteten av befolkningen. Och du vill gifta bort dig till någon ännu rikare?

- Ja, tänk vad jag kan göra med hennes pengar. Resa, göra och köpa vad jag vill. Sen kan jag ta ett hobbyjobb om jag skulle vilja det. Inte som nu. Jag vaknar för att jobba. När jag sedan kommer hem från jobbet är jag trött, så kollar på tv och äter middag. Ska jag ha det så i 30 år till, för att få 3 veckors semester på ett år. De resterande 11 månaderna är så tråkiga.

- Är det så jobbigt att jobba? frågar jag. Student och några år yngre.

- Ja, men sen får jag ju också helg.

- Fast det är bara två dagar, det är ingenting.

- Exakt, instämmer han.

Har tänkt på denna konversationen flera gånger. Dels på hur jävla viktigt det är att skaffa ett jobb som jag älskar. Så jag inte blir som honom och längtar bort till en framtid som inte ens existerar. Men samtidigt kan jag inte ta vilket jobb som helst. Måste hitta något välbetalt, som kan köpa mig en villa, någon resa en gång om året och vardagslyx. 

Fan vad svårt. Och sen börjar jag också på botten och måste arbeta upp mig till toppen, som inte ens existerar. För man kan alltid komma längre upp. Men nu är jag ju som sagt på botten. På torsdag är det arbetsintervju på burger king som gäller. Och att arbeta som fritidspedagod i två veckor till. Innan jag ens vet om det är det sedan skola igen, i kombination av helgjobb. För pengar, det är något som jag vill ha.

Solen går ner tidigare för varje dag. Jag kommer ihåg när jag och Becki skulle kolla solnedgången klockan 21:50. Jag missade bussen hem. För att jag istället ville kolla på solnedgången, det var så jävla fint.

Nu går den ner en halvtimme tidigare. Fan asså. Sommaren? Den kommer och går så snabbt. 

Snart är det mörkt igen. Och sen är det vinter. 

Vinter blir vår. Vår blir sommar. 

Livet kommer att rulla på. 

Och det enda jag förlorar är tid.

Vafan är grejen med knutpunkten, blattar och mig?

Hamed, Amer?

Wtf.

Fucking idiot. Jävla idiot.

Sluta träffa blattar. Bara dålig experience. Ingen jävel som e bra. Helt sjukt.

Roliga som fan att skriva med. Men suger att träffa de irl.

Vill fly till kemikalierna. Eller alkohol.

Bara döda dessa minnen.

Kan du för i helvete make up your mind. SLUTA SÄGA bestäm du, spelar ingen roll, vad vill du?

SÄG ISTÄLLET, kan jag få tänka tre sekunder, jag tänker inte så snabbt. (skratt)

OCH SEN säger du vad du vill

För du känner dig tom varje gång efteråt, när du väl har kommit hem. Jävla idiot.

- Allt är mitt fel, så säger du och du skyller allt på dig själv.

Och sen kommer du att fly till havet. Vara där själv, må bra en timme och sedan komma hem igen, och må skit.

För du kan ju inte berätta om det till någon. För du skäms för mycket.

Så du skriver istället här. För att fly, rensa hjärnan, för att skriva, gör så att jag mår lite bättre.

Men du fortfarande har kvar skägg känslan i ansiktet. Trots att du har duschat, tvättat ansiktet och borstat tänderna nogrannt.

Jag känner skam, tomhet och är arg.

Ironiskt att jag säger att pengar är ett verktyg. Vafan, är så vilsen. 

Uppmärksamhet. Kärlek. Närhet. Pengar. Att folk ska tycka om mig och vilja vara med mig. Bra konversationer. Lugn. Skratt. Glädje.

Det är nog vad jag egentligen vill ha.

Sedan är komplimanger ett pluss.

Men de går inte in i huvudet.

- Du är så fin, säger han medan han lugnt kollar på mig.

Liksom va? Fin? Jag? Sluta ljug.

Men det triggar ändå igång mig. Jag är din när du säger det. Jag ska göra så att du tycker om mig ännu mer.

Men sedan ångrar jag det. Tänker,

vafan gör jag? Och tänker på Hollister leggingsen som jag vill köpa.

Ska köpa de så snabbt som bara möjligt.

onsdagen den 26 juli 2017

en riktigt kuk dålig/halvt bra dag?

osäker på vad

ska komma på det imorgon

Mina mål:

Pengar är ett verktyg för att nå mål. Inte ett mål i sig.

Ingen blir lycklig av bara pengar.

Hus/lägenhet, främsta raden, vid havet

Frihet

Ha tid till naturen och promenader

Ärlighet

Ha ett jobb, där jag utvecklas, lär mig nya saker och känner mening i.

Nära relationer

Har suttit vid mobilen hela dagen. Detta jobbet e så sjukt. Behöver inte göra ett skit, sitter bara vid mobilen o jag får ändå betalt.

Sååå onödigt!! Blir så uttråkad o trött, dessutom går tiden så långsamt.

Gör alltid fel. Jag har ju inte lärt mig än. Och om jag lär mig, finns det alltid något som kan göras bättre.

Kommer aldrig bli good enough. Dessutom har livet har för mycket att erbjuda mig. Det kommer alltid finnas en annan snabbare bil och mer pengar att tjäna.

Jag kommer aldrig bli nöjd. Det går ju inte? 

Hur ska jag känna mig nöjd, men en säng och tak över huvudet i en liten stad i Sverige.

När jag kan få exakt samma sak, i en annan finare, större och roligare stad.

Men vilken försäkring garanterar lycka? För jag vill ju känna mig lycklig, framgångsrik och full av kärlek.

Ingen i hela världen kommer att bry sig lika mycket om mitt egna liv, som jag själv.

Föräldrarna bryr sig, men de kommer aldrig att leva mitt liv. Aldrig känna min sorg eller glädje.

Folk kommer att ge mig råd. Som jag antingen kan följa eller ignonera.

Ska jag leva den väg som andra anser vara bra eller följa min egna? Den kommer att vara extremt krokig. Kommer garanterat gå vilse. Men vägen slutar ju aldrig medan jag lever. Så vad gör det om jag går vilse? Jag hittar ju alltid tillbaka igen.

- Får jag bjuda er tjejer på något?

- Absolut.

- Vin, vatten, eller saft?

- Vi fnissar.

- Vin?

- Ja tack, svarar vi i kör.

Så vi drack det vin vi blev bjudna på i smyckesbutiken, fnissandes.

Kollade på smycken. Tänkte, om det inte bjudes på något, skulle jag aldrig in här.

Efter halva glaset blev jag sugen på att köpa något, minns inte vad. Men kollade på prislappen, tänkte att jag hade råd, men inte ville betala. Where's my unfound daddy?

Blev tipsy i fem, tio minuter. Sorgen försvann. Men ett glas var "tillräckligt", vägrade ge mig själv något mer tills klockan slog 20. Så jag gick runt på en tom mage, tills 21, straffade mig själv, vägrade att låta mig själv dricka bort sorg.

För det slutar aldrig bra. Tänkte på Jakob och en annan man som är alkolist.