Vad betyder egentligen något? Sitter i skolan. Spelar det egentligen någon roll om jag är här eller inte? Har slutat gömma mig på skoltoaletter. Ångesten kommer aldrig längre. Är tillräckligt bekväm i klassrummet, men längtar alltid bort till något annat. Längtar. Längtar till en varmare sol, havet och andra städer. 

Igår var jag och solade vid havet efter skolan, ensam, men lycklig. Jävlar vad skönt det var. Låg på en handduk i två timmar. Sola, sola och sola. INte göra något annat. Bara ligga där. Njuta av allt.

Har inte samma känsla i kroppen längre. LÄngtar tillbaka. Kan jag solen snälla dyka upp? Eller måste jag fly till solen? 

Stressar "hemma", för att jag vet om att pappa fortfarande inte har lämnat bostaden. Han sitter i köket och jag står i hallen. FIxar och donar, packar ner saker i min ryggsäck och vill bort så fort som möjligt. Han äter, sen öppnar han munnen. "Nej snälla börja inte prata", tänker jag. Han ifrågasätter mig, för att jag jobbar. Säger att jag måste fokusera på skolan, för att komma in på universitet. Så jag inte blir som den tjejen, som inte kom in på något vettigt.

Han förstår inte hur mycket jag kämpar. Har fan gjort mitt bästa sedan sommaren började, och det enda jag får är kritik. Inte nog med att jobbet tar så mycket energi, så ska han komma och ifrågasätta, värdera, trycka ner mig och ge mig ångest. "Hur mycket pengar vill du ha varje månad? Jag kan ge dig några tusen. Jag tjänar mer på en helg än vad du gör på tio dagar. "

Men fan heller att jag ska ta pengar från honom. Hatar det bara. Det känns aldrig som att jag är värd de. Något gör att jag inte kan öppna munnen och be om pengar. Har inte gjort det på flera år, och tänker inte heller börja med det. Så kommer fortsätta jobba på det där jävla misslyckade företaget och kämpa som ett jävla djur. 

Är så bekväm i mitt egna sällskap. Det är konstigt, att jag från att ha sökt identitet hos andra, har kommit till att älska mitt egna sällskap. Jag har inte börjat att hata folk, bara det att jag inte har något problem med att göra saker själv. Det är lättare. Har alltid mig själv. 

En timmes bussresa, som är närmare två. Det kan jag offra för din skull. Men jag kan inte utmana känslor, de håller jag för hårt om. 

Mamma säger att jag aldrig är hemma. Men det känns som att jag har varit här i en evighet. Det enda jag vill är bort härifrån. Så självklart kommer jag inte hem när det finns något bättre där ute. Jag bor i en så fin stad. Lägenheten jag bor i är inte fin, men allt utanför, det är så fint. Fint fint fint. Den orangea solen jag knappt kan se på, den blåa himlen, de gråa molnen, den rosa himlen kl 20:26, de sovande ankorna, flygande vita fågeln, det vita stora huset vid ån med magiska fönster och bladen på träden som låter så fint, fint fint fint. 

"..är många och allvarliga. Kriminalitet, etniskt våld, fattigdom, kvinnoförtryck, dåligt infrastruktur - med ursel elförsörjning - och inte minst korruption.."

Människor lever i en helt annan värld, bara några timmars flygresa ifrån. Medan jag (ja jag) hade tur? Kan sitta och gå vart jag vill, känner mig alltid trygg, tror på samhället, men strular med självidentiet, grupphörighet och mår dåligt. Vafan har jag att må dåligt över egentligen? Förutom det som sitter i huvudet? Ingenting. 

Absolut ingeting fysiskt. Kan inte komma på en enda sak. Jag är så jävla trygg, exakt överallt i min stad. Får säga vad jag vill och får (nästan) göra vad jag vill. 

Har mycket att vara ledsen över, men även så mycket annat att vara tacksam och glad över. 

Lever i en konstans bubbla av sorg, tror alltid att min farfar kommer att dö närsomhelst, mår dåligt över att jag inte hälsar på honom tillräckligt ofta, har få vänner, har inte yttre framgång och tycker inte att jag har inre lycka. Samtidigt har jag ju så jävla mycket annat i livet, tak över huvudet, frihet, utbildning och alltid tillgång till mat.

Vad min "verklighet" är just nu beror ju egentligen bara på vad jag (väljer) att fokuserar på. Just nu tar jag på mig skulden över att jag aldrig hälsar på farfar. Upplever att det är alldeles för jobbigt, för att jag varje gång gråter. Det gör ont att se honom sjuk. Saknar tiden då han kunde gå och orientera sig själv. Han hade alltid på sig en hatt och hans beigea jacka när han hämtade mig från skolan. Men det där skedde för 10 år sedan och den tiden kommer aldrig att komma tillbaka. Nu går han skakandes korta sträckor i hemnet och det gör ont att bara se på det. Samtidigt kommer jag att ångra att jag aldrig hälsade på tillräckligt ofta den dagen hans död kommer. Det är bara en tidsfråga. Men jag undviker det ändå. För jag orkar inte bli ledsen. Men jag blir ändå på något sätt lycklig när jag ser honom, trots att jag har gråten i halsen.

Okej, skrev det där gråtandes. Fan vad det gjorde ont i stunden, men det kändes samtidigt så skönt att omvandla mina känslor till ord. 

Ligger i en säng. En säng som inte är min. Men som jag trivs mer i än min egna. 

..beslysningen, tryggheten och stämningen, allt är så bra här. 

Har aldrig ens kännt såhär innan. Aldrig hemma, aldrig hos någon annan. 

Men snart måste jag lämna. 

Gör jag inte alltid det?

.. lämnar, kommer tillbaka, lämnar igen, saknar, kommer inte tillbaka