Så.. igår ringde och åkte jag ambulansen för första gången i mitt liv. Min farfar kunde inte andas och jag följde med.

Idag var jag och jobbade. Var så jävla låg hela dagen. Den första och enda människan jag har berättat händelsen till är en sex årig tjej som jag tar hand om på jobbet. Det var skönt att berätta lite ytligt, sa att jag åkte ambulans igår för att min farfar var sjuk. Hon reagerade inte alls. Men jag glömde bort hela händelsen, om igår, i någon timme, blev distraherad av jobbet. Men jag grät påväg och hem från jobbet. Kunde inte låta bli.

Nu är farfar på sjukhuset. Ska prata med mamma när hon kommer hem från jobbet. Hoppas att vi kan åka och hälsa på. Tar aldrig en dag förgivet med min farfar. Var gång jag träffar honom tror jag att det blir den sista, och då träffar jag honom ändå flera gånger i veckan. Och tiden går så jävla snabbt. Han sa bara för två dagar sedan att han förväntade sig att kunna gå bort när som helst, men det sa han också för ett halvår sedan.

Hanterar min sorg genom att skriva, tänka och gråta själv. Klarar inte ens av att berätta för någon. Hur nära vän det än är. Hur gör man ens det? Vill cykla till havet, sitta och läsa en bok på ett speciellt ställe med havsutsikt och bara andas. Men det kan jag inte göra nu.