En sommar har gått. Och jag vill fortfarande skriva med honom exakt varenda kväll ända till någon av oss somnar.

Vi gör det några gånger i veckan och har hållt på så i en evighet. Vår blev sommar och sommar blev regn. Det regnar nu igen. Solen försvann. Inte vill jag tro att regnet vill sörja med mig. Himlen gråter inte alls för att jag är ledsen. Men jag kan inte låta bli att tänka så.  För den dagen då han lämnar mig kommer jag tro att jorden vet om att jag är ledsen. Nedstämdhet kommer att ösa över mina axlar och jag saknar redan honom när jag tänker på det. 

Fast egentligen upplever jag att jag inte ens känner M så bra. Så kanske ska jag lämna honom istället? För jag inte vill bli övergiven. Då gör det inte lika ont, fortfarande ont, men inte lika ont.

Men om jag ska vara ännu mer ärlig är detta inte ens verklighet. Det är min verklighet, men inte verkligt i mitt verkliga liv. För vi träffas ju aldrig? Och jag är rädd för att träffa honom. Tänk om vår relation förstörs. 

Vem ska då skriva med mig varje kväll? Jag vill inte bli lämnad alldeles ensam. Och jag vill skriva med just M, till regn blir solsken och solsken till en gladare verision av mig.

För första gången, sedan i julas, är jag äntligen säker på att farfar inte kommer att behöva åka in till sjukhuset. Han kommer att klara hela augusti månad galant. Tillsammans med minst 10 olika mediciner i hyllorna, värda flera tusen i försäljningspris, men ändå. Han kommer att fortsätta andas och leva.

Hälsade på honom idag. Har inte sett honom så pigg och glad som idag, på flera år. Svampen på tårna var kvar, och även annat, precis som vanligt. Men han var riktigt glad och pigg. Så det spelade helt plötsligt inte lika stor roll längre.

Min ena kusins hela familj hälsar på honom för första gången på flera år. Vad sjukt att familjen är det som gör honom lycklig. För han sken verkligen idag.

Hela huset var i liv igen. Två småbarns prat, skratt och skrik. Det lät som musik i öronen. Fast de rösterna kommer att försvinna imorgon. De ska hem till Kina. Det kommer att bli tyst i farfars hus igen, precis som det blev när jag och mina syskon blev äldre. Men våra röster varade i minst 10 år, men den tiden är borta. Vuxenröster tar över. Inget skratt eller ljuvligt skrik hörs längre.

Lördagen den 12 augusti

vill ta bussen för att se på solnedgången med Rebeka ikväll