Mamma säger att jag aldrig är hemma. Men det känns som att jag har varit här i en evighet. Det enda jag vill är bort härifrån. Så självklart kommer jag inte hem när det finns något bättre där ute. Jag bor i en så fin stad. Lägenheten jag bor i är inte fin, men allt utanför, det är så fint. Fint fint fint. Den orangea solen jag knappt kan se på, den blåa himlen, de gråa molnen, den rosa himlen kl 20:26, de sovande ankorna, flygande vita fågeln, det vita stora huset vid ån med magiska fönster och bladen på träden som låter så fint, fint fint fint. 

"..är många och allvarliga. Kriminalitet, etniskt våld, fattigdom, kvinnoförtryck, dåligt infrastruktur - med ursel elförsörjning - och inte minst korruption.."

Människor lever i en helt annan värld, bara några timmars flygresa ifrån. Medan jag (ja jag) hade tur? Kan sitta och gå vart jag vill, känner mig alltid trygg, tror på samhället, men strular med självidentiet, grupphörighet och mår dåligt. Vafan har jag att må dåligt över egentligen? Förutom det som sitter i huvudet? Ingenting. 

Absolut ingeting fysiskt. Kan inte komma på en enda sak. Jag är så jävla trygg, exakt överallt i min stad. Får säga vad jag vill och får (nästan) göra vad jag vill.