Stressar "hemma", för att jag vet om att pappa fortfarande inte har lämnat bostaden. Han sitter i köket och jag står i hallen. FIxar och donar, packar ner saker i min ryggsäck och vill bort så fort som möjligt. Han äter, sen öppnar han munnen. "Nej snälla börja inte prata", tänker jag. Han ifrågasätter mig, för att jag jobbar. Säger att jag måste fokusera på skolan, för att komma in på universitet. Så jag inte blir som den tjejen, som inte kom in på något vettigt.

Han förstår inte hur mycket jag kämpar. Har fan gjort mitt bästa sedan sommaren började, och det enda jag får är kritik. Inte nog med att jobbet tar så mycket energi, så ska han komma och ifrågasätta, värdera, trycka ner mig och ge mig ångest. "Hur mycket pengar vill du ha varje månad? Jag kan ge dig några tusen. Jag tjänar mer på en helg än vad du gör på tio dagar. "

Men fan heller att jag ska ta pengar från honom. Hatar det bara. Det känns aldrig som att jag är värd de. Något gör att jag inte kan öppna munnen och be om pengar. Har inte gjort det på flera år, och tänker inte heller börja med det. Så kommer fortsätta jobba på det där jävla misslyckade företaget och kämpa som ett jävla djur. 

Är så bekväm i mitt egna sällskap. Det är konstigt, att jag från att ha sökt identitet hos andra, har kommit till att älska mitt egna sällskap. Jag har inte börjat att hata folk, bara det att jag inte har något problem med att göra saker själv. Det är lättare. Har alltid mig själv.