En känsla av otillräcklighet. 24 timmar om dygnet är för lite. Hur ska jag få mitt liv att gå ihop? 

Faller alltid i gropfällorna täckta med höstlöv överallt. Kortvariga njutningar och enkla val dimmar för min alldeles för långa väg. Som att den inte hade nog med hinder och utmaningar.

Vill åstadkomma med så mycket. Har jag för stor press på mig själv? Ibland vill jag bara gömma mig under några träd. Sedan tälta på något mysigt ställe och bara njuta av att se. För min syn är jag så tacksam över. Njuter verkligen av att se på jorden. Som att titta nogrannt på ett lövs färg och struktur. För att sedan se på något annat, och annat och annat. Det tar ju aldrig slut. Inte ens i höstens mörker.

Det blir svart klockan 19.20 i slutet av september. Jag älskar mörket, men hatar det samtidigt så mycket.

Känner mig såhär tom igen? Försöker besvara livets frågor under studernas tänkande. Samtidigt ska jag få toppbetyg i skolan och jobba för en kollektivavtalslön på helgerna.

Minnen. Något som har hänt, men som aldrig kommer att ske i dess samma form igen. Kan bara tänka tillbaka, sakna och längta.

Varje gång jag är i ett wow ögonblick tänker jag att jag borde njuta mer av det. Den studen jag har just då, kommer aldrig någonsin, någonsin att ske igen. Tänker att jag bör skratta mer och vara djupt tacksam.

Men kan inte hjälpa att sakna. Börjar sakna innan något har tagit slut. Är alldeles för medveten om att det jag har kommer att försvinna, vilken minut som helst. Så jag bygger upp en fasad. Då kan ingen kommer för nära och förbereder mig på att de kommer att lämna mig. Men i stunden, låtsats jag om en framtid och skapar falska förhoppningar.

Längtar alltid till framtiden för att jag tror att det ska bli bättre när jag väl är där. Men framtiden är ju hela tiden här, mitt framför ögonen på mig. Men istället för imorgon, längtar jag år framåt. Ser mina mål, men känner att jag ändå inte skulle bli lycklig av det. Kanske borde jag drömma större? Eller drömma från hjärtat. Eller så kanske det inte finns något som gör mig lycklig?

vill inte vara kär i en människa

men skulle bli okej om jag blev kär i denna

Det var fredag och jag jagade efter bra konverstationer, egentligen saknade jag inte just honom, men jag tänkte att J kunde bli ett bättre alternativ än vad jag hade just då. Så jag lämnade mina vänner. Men istället för J, slutade det med att jag pratade med W istället, och sen träffade jag på samma vänner två timmar senare.

Rosa himmel och solnedgångar är det finaste som finns, sa jag till W.

Jag önskar att jag aldrig tappade min mobil. Nu är kameran sprucken mitt uti. Mina bilder kommer aldrig bli lika fina som i verkligheten. Fast.. det var de aldrig förr heller.

Tänkte att mitt liv var bra imorse.  Pratade (tänkte) vid skåpet, precis innan jag skulle börja måndagens lektioner:

"Du förtjänar all lycka. Hon förtjänar all lycka. *Mitt namn* förtjänar all lycka. Jag förtjänar all lycka."

Sen låste jag skåpet och gick därifrån. Lycklig och full av tacksamhet. Tänkte, att idag, ska fan bli bra. Kollade upp mot trappan jag skulle gå på och människorna, ingen såg ut att vara lycklig.

Jag ogillar min skolsituation. Jag vill gråta på varje tråkig lektion och får smärtande känslor över bröstet. Men jag får gå i skolan, utbilda mig, få trygghet, fast ändå inte. Hela samhället jag bor i är tryggt, men inom mig, psykiskt, där är det fan inte tryggt. Men just då, glömde jag bort den delen.

De som känner mig frågar mig flera gånger. De nöjer sig aldrig med "bra". Ser man på mig att jag är ledsen? 

Tränar för att få må bättre. Tränar varje till varannan dag. Springer upp för alla backar som finns. Springer på de om och om igen. Ibland avslutas det med att jag gråter, andra med solnedgångsutsikt, men oftast går jag hemåt igen, i en tro om att jag mår bra.

Har slutat med att cykla till stranden. Orkar inte. Det är för långt helt plötsligt. Så jag befinner mig inom en radie av 1 km istället.