Tänkte att mitt liv var bra imorse.  Pratade (tänkte) vid skåpet, precis innan jag skulle börja måndagens lektioner:

"Du förtjänar all lycka. Hon förtjänar all lycka. *Mitt namn* förtjänar all lycka. Jag förtjänar all lycka."

Sen låste jag skåpet och gick därifrån. Lycklig och full av tacksamhet. Tänkte, att idag, ska fan bli bra. Kollade upp mot trappan jag skulle gå på och människorna, ingen såg ut att vara lycklig.

Jag ogillar min skolsituation. Jag vill gråta på varje tråkig lektion och får smärtande känslor över bröstet. Men jag får gå i skolan, utbilda mig, få trygghet, fast ändå inte. Hela samhället jag bor i är tryggt, men inom mig, psykiskt, där är det fan inte tryggt. Men just då, glömde jag bort den delen.

De som känner mig frågar mig flera gånger. De nöjer sig aldrig med "bra". Ser man på mig att jag är ledsen? 

Tränar för att få må bättre. Tränar varje till varannan dag. Springer upp för alla backar som finns. Springer på de om och om igen. Ibland avslutas det med att jag gråter, andra med solnedgångsutsikt, men oftast går jag hemåt igen, i en tro om att jag mår bra.

Har slutat med att cykla till stranden. Orkar inte. Det är för långt helt plötsligt. Så jag befinner mig inom en radie av 1 km istället.