Minnen. Något som har hänt, men som aldrig kommer att ske i dess samma form igen. Kan bara tänka tillbaka, sakna och längta.

Varje gång jag är i ett wow ögonblick tänker jag att jag borde njuta mer av det. Den studen jag har just då, kommer aldrig någonsin, någonsin att ske igen. Tänker att jag bör skratta mer och vara djupt tacksam.

Men kan inte hjälpa att sakna. Börjar sakna innan något har tagit slut. Är alldeles för medveten om att det jag har kommer att försvinna, vilken minut som helst. Så jag bygger upp en fasad. Då kan ingen kommer för nära och förbereder mig på att de kommer att lämna mig. Men i stunden, låtsats jag om en framtid och skapar falska förhoppningar.