En känsla av otillräcklighet. 24 timmar om dygnet är för lite. Hur ska jag få mitt liv att gå ihop? 

Faller alltid i gropfällorna täckta med höstlöv överallt. Kortvariga njutningar och enkla val dimmar för min alldeles för långa väg. Som att den inte hade nog med hinder och utmaningar.

Vill åstadkomma med så mycket. Har jag för stor press på mig själv? Ibland vill jag bara gömma mig under några träd. Sedan tälta på något mysigt ställe och bara njuta av att se. För min syn är jag så tacksam över. Njuter verkligen av att se på jorden. Som att titta nogrannt på ett lövs färg och struktur. För att sedan se på något annat, och annat och annat. Det tar ju aldrig slut. Inte ens i höstens mörker.