De som känner mig frågar mig flera gånger. De nöjer sig aldrig med "bra". Ser man på mig att jag är ledsen? 

Tränar för att få må bättre. Tränar varje till varannan dag. Springer upp för alla backar som finns. Springer på de om och om igen. Ibland avslutas det med att jag gråter, andra med solnedgångsutsikt, men oftast går jag hemåt igen, i en tro om att jag mår bra.

Har slutat med att cykla till stranden. Orkar inte. Det är för långt helt plötsligt. Så jag befinner mig inom en radie av 1 km istället.

Vad annat orsakar cancer? Gör cancer mer ont än deprission? För vem gör det mindre ont?

förlåt. men. jag. är. inte. lycklig.

Hon tog självmord. 

Hela skolan var tyst. Flaggan halvupphissad. 

Och jag stog i toan och grät.

Vad betyder egentligen något? Sitter i skolan. Spelar det egentligen någon roll om jag är här eller inte? Har slutat gömma mig på skoltoaletter. Ångesten kommer aldrig längre. Är tillräckligt bekväm i klassrummet, men längtar alltid bort till något annat. Längtar. Längtar till en varmare sol, havet och andra städer. 

Igår var jag och solade vid havet efter skolan, ensam, men lycklig. Jävlar vad skönt det var. Låg på en handduk i två timmar. Sola, sola och sola. INte göra något annat. Bara ligga där. Njuta av allt.

Har inte samma känsla i kroppen längre. LÄngtar tillbaka. Kan jag solen snälla dyka upp? Eller måste jag fly till solen? 

Stressar "hemma", för att jag vet om att pappa fortfarande inte har lämnat bostaden. Han sitter i köket och jag står i hallen. FIxar och donar, packar ner saker i min ryggsäck och vill bort så fort som möjligt. Han äter, sen öppnar han munnen. "Nej snälla börja inte prata", tänker jag. Han ifrågasätter mig, för att jag jobbar. Säger att jag måste fokusera på skolan, för att komma in på universitet. Så jag inte blir som den tjejen, som inte kom in på något vettigt.

Han förstår inte hur mycket jag kämpar. Har fan gjort mitt bästa sedan sommaren började, och det enda jag får är kritik. Inte nog med att jobbet tar så mycket energi, så ska han komma och ifrågasätta, värdera, trycka ner mig och ge mig ångest. "Hur mycket pengar vill du ha varje månad? Jag kan ge dig några tusen. Jag tjänar mer på en helg än vad du gör på tio dagar. "

Men fan heller att jag ska ta pengar från honom. Hatar det bara. Det känns aldrig som att jag är värd de. Något gör att jag inte kan öppna munnen och be om pengar. Har inte gjort det på flera år, och tänker inte heller börja med det. Så kommer fortsätta jobba på det där jävla misslyckade företaget och kämpa som ett jävla djur. 

Är så bekväm i mitt egna sällskap. Det är konstigt, att jag från att ha sökt identitet hos andra, har kommit till att älska mitt egna sällskap. Jag har inte börjat att hata folk, bara det att jag inte har något problem med att göra saker själv. Det är lättare. Har alltid mig själv. 

En timmes bussresa, som är närmare två. Det kan jag offra för din skull. Men jag kan inte utmana känslor, de håller jag för hårt om. 

Mamma säger att jag aldrig är hemma. Men det känns som att jag har varit här i en evighet. Det enda jag vill är bort härifrån. Så självklart kommer jag inte hem när det finns något bättre där ute. Jag bor i en så fin stad. Lägenheten jag bor i är inte fin, men allt utanför, det är så fint. Fint fint fint. Den orangea solen jag knappt kan se på, den blåa himlen, de gråa molnen, den rosa himlen kl 20:26, de sovande ankorna, flygande vita fågeln, det vita stora huset vid ån med magiska fönster och bladen på träden som låter så fint, fint fint fint.