Snabbt klunkar jag i mig glaset med vatten som jag nyss hämtade. Jag har fortfrande ont i huvudet sedan helgens händelse. Jag har alltid trott att vissa händelser bara sker utomlands.

Det finns ingen godhjärtad människa som kommer ut ur en bil och säger till en att följa med in i den. Han accepterade inte ett nej. Förföljde mig flera hundra meter bort, medan hans kompis körde den svarta bilen bredvid. Fyfan vilken läskig människa egentligen, att han kommer där kl 04 med bilen, precis när klubben stänger, vars syfte är att locka in en tjej.

Hur många år har det nu inte gått? Av det här, av att må dåligt? Alltså, egentligen har jag inte ens någon rätt att få säga det, vaddå må dåligt? Mitt förflutna skulle kränka ner mig själv. "Hur vågar du säga att du mår dåligt NU?" 

Nej, jag ligger inte och gråter. Dessutom somnar jag hur lätt som helst numera. Men viktigaste av allt, så har jag nog haft den mest fantastiska sommaren i mitt liv. OCH ÄNDÅ, klagar jag. Förmodligen för att sommarens lyckligheter, nu bara har blivit till minnen. 

Jag är en person som lever i stunden trots allt. Självklart, jag är glad över det som har hänt, men varje ny sekund i mitt liv är i stunden viktigare. Det är ju då kroppen ger mig ångest, eller älskar livet. 

Jag tog honom till alla mina favoritplatser i sommar och försökte verkligen visa honom allt. Han var vid den platsen jag åkte till förra året åkte till varje kväll, för att dämpa min ångest. Men jag tog honom också till lite gladare platser, som stranden, där jag regelbundet redan hade åkt till varje dag efter skolan för att ta det lugnt. Jag hade redan hunnit bli riktigt brun, innan jag och han träffades igen. Och jag gjorde honom faktiskt till en riktigt jävla brunis, efter att vi hade varit ute varje dag, jag och han under sommarens varmaste dagar. 

fter sommarens slut, har han nu lämnat spår överallt. När jag går förbi ett ställe, har nästan alltid jag och han varit där tillsammans. Det var ju jag som tog dit honom för att visa honom min verklighet. 

Platserna känns idag lite mer tråkigare, mycket tomare. Det fina som fanns i platsen, ser jag inte längre. Känslan av saknad efter honom, den har tagit över. 

Han gav mig en trygghet, som gjorde att jag kunde släppa in honom helt. Min kärlek fick se hela mig och jag fick så mycket tillbaka. Inte bara honom, men att jag för första gången okcså har fått uppleva vad kärlek är.

Alla månader vi har haft tillsammans har flygit förbi otroligt snabbt. Både de svårare och (många fler) bättre stunderna har kletats ihop till en boll, som jag har inte har hunnit stannat för att kunna reflektera över hur fantastiskt det blev och är. 

Allt som jag trodde att jag ville ha förr, som fortfarande finns nersparat på mitt Pinterest-konto. Det har jag inte. Istället har jag min kille och det går inte ens att jämföra honom med ett gammalt Pinterest kollage. Han är bara så mycket bättre. 

Jag har inte skrivit på för lång tid nu. Det har börjat klia i fingrarna nu i många veckor, för att jag har velat skriva. Förr skrek jag mest eftersom att jag mådde väldigt dåligt. Jag kan verkligen inte säga att jag mår så pass dåligt som innan längre. Mitt liv har blivit mycket bättre. Det har kommit till det stadiet. Insåg jag just nu. 

Jag har inte mått såhär bra på, jag vet inte hur många år. 

Börjar kunna säga "Jag älskar dig" utan att egentligen mena det. Jag hör orden fortfarande, men de känns inte längre i hjärtat. Vad gör man när kärleken tar slut? Jag ser ju hur han vill allt med mig. Hans leende varje gång jag säger något fint och hur han omsorgsfullt varje dag säger att han älskar mig. 

Har så ont. Vet inte vad jag ska göra. 

Lämna honom och säga: "Ska vi bli vänner?"

För detta vi har nu fungerar inte. 

Jag frågade honom om han märkte att jag inte tyckte om att vara hemma, för att jag flera dagar i rad har undvikt hemmet, anledningen är för att jag fortfarande gråter varje gång jag är hemma och denna veckan har varit extra jobbig. Så jag undviker det, ända tills det blir mörkt och så har det varit sedan sommaren 2017.

Jag går in på Pinterst, söker upp mysiga hembilder och stirrar in i dem, så jag får glömma bort vart jag egentligen är. Han berättar sina framtidsplaner som inkluderar mig och jag har börjat vänja mig nu, efter att ha fått höra dem varje dag. Han säger att han aldrig tröttnar på det, att han älskar att tänka på det. Jag försöker andas genom nuet, prestera mitt allra bästa och ha med honom på vägen.