hör dig

men lyssnar inte

säger att jag är trött

men är egentligen bara borta

vill gråta

men kan inte gråta framför dig

andas extra djupt

någon sa att det skulle hjälpa

Går till skolan och bär på en sorg hela dagen, ända hem, ända in till nästa dag.

Jag blir trött av att må dåligt. Har inte kännt mig pigg sedan den dagen sommarlovet tog slut. 

Somnade idag efter skolan. Har inte sovit middag sedan någon gång under förra terminen.

Fan. 

Känner mig så jävla ledsen.

Speciellt när jag är ensam.

Hjälp?

hur man vet att jag mår dåligt: påbörjar mitt fjärde inlägg för dagen

vet inte ens hur jag ska förklara min sorg

egentligen behöver den inte förklaras

mår jag dåligt, så mår jag dåligt 

har svårt för att be om hjälp ikväll

har bokat tid hos en kurator, men tiden är i september

hur ska jag överleva tills dess? 

vill inte be om hjälp till vänner

de förstår inte

de säger att det kommer att bli bättre

ja det blir bättre

men det blir ju också sämre

och nu är det dåligt 

och jag kan inte längta till något bättre

när jag vill gråta 

sova

och inte vakna igen

Vad kan jag fly till? Orkar inte vara här. 

Solen går ner tidigare. Livet blir tråkigare. Skola, orkar inte ens nämna det.

Vafan ska jag göra? Orkar inte bli LEDSEN;

ORKAR INTE TÄNKA

MEN JAG TÄNKER, det är det enda jag kan göra. Att TÄNKA. Sluta inte tänk, men sluta må dåligt. Snälla?? 

Blir så jävla nedstämd så fort jag kommer till skolan. När jag sitter i klassrummet med min klass vill jag alltid ligga i ett hörn och gråta. Hatar fan detta. Måste prestera A i exakt varje betyg. Men kommer inte att klara det. Har redan misslyckats. 

Försöker fly genom att byta skola. Ingen stöttar mig. Men fan vad jag hatar min situation. Gillar inte ens ämnena jag pluggar längre. 

Hej,

Sommarsolen är borta. Men jag har njutit av den. Inte så mycket som jag hade velat, men så mycket som jag kunde. 

Har svårt att koncentrera mig i skolan. Läser ord, men minns inte de. Tänker på annat istället. Dels på att mitt liv nu, kommer att bli tråkigare och hur fan jag ska klara av dessa åren.

Mvh 

Dansar längst fram i ett hav av folk. Lyckades ta mig dit på något sätt. Livemusik i Malmö, i två hela timmar i sträck, fast det kändes som 5 minuter. Men inte känner jag mig lycklig, bara för att jag får vara med om detta. Första 30 minuterna ville jag verkligen bara tillbaka hem till min säng, gråta och tröstäta allt som innehåller socker. För att sedan läsa en bok, "lycka nu", med svullna nyss färdiggråtna ögon. Men jag dansade i två timmar istället. Dels var det mitt mål, jag visste att jag skulle må ännu sämre hemma i sängen. Men sen ville jag också ha kul. Och att dansa, ja det är kul.

Efter 1,5 timme kände jag mig glad. Jag lyckades med mitt mål. Och jag hade ju faktiskt kul, tillslut. 

Slutade med att jag tog sista direkttåget hem. Ville inte lämna Malmö. Allt jag såg var så fint och jag njöt av att få se. Men sen steg jag på tåget, och allt blev svart. Hejdå solen, vi ses tillfälliga lycka.

När jag nästan var hemma höjde jag huvudet och blicken följde med. Himlen hade stjärnor på sig. Och jag tänkte att livet kanske ändå inte är så dåligt.

söndagen den 13 augusti

sista söndagen av sommarlovet

njut förresten av imorgon,

och gör något bra av den

En sommar har gått. Och jag vill fortfarande skriva med honom exakt varenda kväll ända till någon av oss somnar.

Vi gör det några gånger i veckan och har hållt på så i en evighet. Vår blev sommar och sommar blev regn. Det regnar nu igen. Solen försvann. Inte vill jag tro att regnet vill sörja med mig. Himlen gråter inte alls för att jag är ledsen. Men jag kan inte låta bli att tänka så.  För den dagen då han lämnar mig kommer jag tro att jorden vet om att jag är ledsen. Nedstämdhet kommer att ösa över mina axlar och jag saknar redan honom när jag tänker på det. 

Fast egentligen upplever jag att jag inte ens känner M så bra. Så kanske ska jag lämna honom istället? För jag inte vill bli övergiven. Då gör det inte lika ont, fortfarande ont, men inte lika ont.

Men om jag ska vara ännu mer ärlig är detta inte ens verklighet. Det är min verklighet, men inte verkligt i mitt verkliga liv. För vi träffas ju aldrig? Och jag är rädd för att träffa honom. Tänk om vår relation förstörs. 

Vem ska då skriva med mig varje kväll? Jag vill inte bli lämnad alldeles ensam. Och jag vill skriva med just M, till regn blir solsken och solsken till en gladare verision av mig.