Håller på att kvävas i mina egna tankar. Flyr från mig själv genom att vara med vänner. 

Fikar, shoppar, sover över men ingenting har i slutändan fått mig att må bättre. 

Asså jag svär på gud, känner mig ännu en gång väldigt tom. 

Vill liksom uppleva kickar just nu. Menar inte droger eller alkohol. Jag vill känna ''du kommer dö'' under en sekund på riktigt. Det var väl det som senast fick mig att vara tacksam över livet knappt under ett halvår. Nu är den känslan borta. 

Just nu vill jag bara lägga mig i sängen och somna för att härdanefter sjunka genom marken för att låta bakterier lösa upp mig till små små bitar. 

Eller kanske inte.. vet inte vad jag vill. Det är förmodligen dags att sova. 

1 km från asfaltstigen genom skogen ligger stranden.
Det finaste jag vet i hela staden.

Jag kommer hit varje gång jag mår dåligt.. lyssnar på vågorna, kollar på vattnet, andas lite djupare och sedan så mår jag genast lite bättre.

Är för första gång i mitt liv bjuden till tre fester. För fan, brukar aldrig ens bli bjuden och nu kommer 3 på en gång. 

Det känns märkligt, men jag ska iaf inte gå på en enda av dem. Känner inte för att gå på klass/tjejfesten på söndagen och på måndag ska jag ha sleepover med pandora och annie istället för att gå på de två resterande festerna.

Bryr mig knappt om att jag skolkade från matten idag eftersom ingen satte frånvaro på mig. 

Har knappast blivit bra vän med någon på hela skolan, men det är ändå helt ok för mig som är introvert 

Introvert.. aah, har löst min gåta. Kan äntligen namnge min personlighet. 

''You are directed towards the subjective world.You are more concerned with the inner world of the mind.You enjoy thinking,exploring ur thoughts & feelings.You simply want the time to be with ur own thoughts You are energized by being alone. You are Introvert! 

0.25 % of people who took this test are lke you.'' 

0,25% svär.. fan vad jag alltid ska vara annorlunda. 

Är tillbaka i grundskolan, över hela dörren står det en ''får inte göra och säga'' hemmagjord affish, förmodligen skriven av deras lärare. Jag fnissar lite smått åt det och minns att även min klass i 2an hade sådana regler. 

Saknar grundskolan lite grann, eftersom jag var topp 3 om inte 1 i hela min klassen, hade alltid tävling i hemlighet med klasskompisarna om att få bäst resultat, i exakt varje ämne och jo, jag lyckades faktiskt riktigt bra i varje hemliga tävling. 

Pluggade som fan faktiskt trots att jag bara gick i 2an eller 3an. Listade ut allting själv och var för rädd för att fråga min lärare Helena trots att hon nog är den bästa läraren jag har haft under hela mitt liv.

Jag var blyg, vad ska jag säga. Sa kanske en grej om dagen, om ens det. Under en period under mitt liv blev jag stolt om jag bara sa en hel mening per dag. Fast det var nog i förskolan och 1an, kanske även 2an. Minns inte.  

Jag var den tysta tjejen med otroligt bra resultat i varje ämne. Jag tänkte så jäkla mycket att jag inte ens behövde prata. 

Igår låg hon i sängen hela dagen. Hon mår så dåligt, sämre än vad alla runt omkring henne någonsin har mått. 

Hon orkar inte må såhär dåligt längre, så hon tar hennes mammas paket med cigg och fortsätter att gå ut till altanen. 

Hon öppnar paketet, tar upp en cigg och lägger den mellan hennes smala läppar. Sedan täcker hon för Sveriges kalla vindar med ena handen och tänder med den andra.

Hon tar ett djupt andetag, drar ner hela skiten och mår tillslut bra tillsammans med ciggen. 

- Emilia för ett år sedan 

Hon lever i en tidsbegränsad dröm värld. Allt har blivit bra för första gången på flera veckor. Just nu är det inte längre ett val att träffa honom utan det är en nödvändighet för hennes välmående. 

6 månader senare under en lördag.

Hon ligger i sängen och har förberett datorn, en hel toarulle och en plastpåse. 

Hon sätter på den sorligaste filmen hon kan hitta och det hon vill göra mest av allt är att gråta över något annat än honom och hon ser på den filmen helt själv med ett täcke runt om henne.

Hon får ett tryck i hjärtat varje gång under filmens stunder där karaktären tycker om någon annan men måste dölja det. Hon gråter okontrollerat, snoret rinner men trots det känns det så otroligt bra eftersom hon gråter över en film och inte över hennes liv. 

PÅ SÖNDAGEN gör hon exakt samma sak. Hon degar i sängen och ignonerar alla meddelande hon har fått på mobilen, om hon ens har fått något pfft. Ingen vet ändå om hur hårt hon har fallit för just honom och nu ska hon gå vidare helt själv. Emotionellt stöd är fan inget jag behöver - säger hon till sig själv högt.

Så hennes säng är det bästa som finns. Hon kramar kudden och ser på en romantisk serie resten utav dagen.

Det har blivit måndag, hon orkar verkligen inte ta sig till skolan och möta verkligheten men gör det trots allt.

Under lektionerna får hon okontrollerat negativa tankar och känslor och tillslut lämnar hon alla uppgifter och går istället för att springa till skoltoalleten så att ingen i klassen märker henne.

Hon låser toadörren långsamt. Vänder hennes kropp, lutar den mot väggen, speglar sig själv och vägrar att gråta. Istället blundar hon, hon drar händerna över hennes ansikte och tar djupa andetag.

Sedan låser hon upp dörren igen om låtsats som ingenting trots att trycket i kroppen fortfarande är kvar.

3 månader senare, hon tänker inte på honom varje dag längre, men trots allt saknar hon honom lite grann.

Hon undrar över hur han mår och om han saknar henne. Alla killar hon pratar med blir jämförda med just honom. 

3 till månader senare, hon är tacksam över allt. Han är borta från hennes känslor. Hon kan inte kalla honom för ingenting men hon hennes syn på killar har förändras helt.  

Hon är fortfarande singel och kramar fortfarande om hennes kudde varje kväll men bryr sig knappt om just honom. 

Vet inte vad som betyder något - förstår inte mina egna tankar. 

Det jag vet är att det är kallt utomhus och att jag officellt har gått från att träna 4 gånger i veckan till 0. 

Något annat jag vet om är att jag underpresterar i skolan och om jag fortsätter att snitta C kommer jag aldrig att kunna komma in på någon bra högskola, men att ligga i min säng och se på serier känns mer meningsfullt än plugget just nu.  

Har också slutat att festa. Vill inte ens träffa människor längre. Vet jag inte om jag håller på att bli deprimerad eller om jag bara tycker om att vara osocial. 

När det hände en kollision här i staden önskade jag att hon som cyklade var jag. Men sen tänkte jag att jag inte ändå skulle kunna dö av det - skulle säkert bara ligga i sjukhuset några veckor, ha kroppslig smärta och sedan komma ut därifrån - och möta ännu mer plugg. Och kanske bli ännu mer efterbliven, få trauma och leva ett ännu mera tragiskt liv. Så jag önskade istället att jag skulle vara med om något värre. En kollision. En sekunds förändring, mitt hjärta kämpar, jag kämpar och sedan dör jag.

Jag menar inte att jag är självmordsbegängen, så långt skulle jag inte gå. Men om det skulle hände mig skulle jag aceptera det den sekunden. För ingenting betydelsefullt händer i mitt liv just nu. 

Denna helgen har jag testat på att koda, fyfan vad tråkigt det blev tillslut.

Sedan spelade jag Marwel. Fitt datan ville inte byta gubbe och det blev skittråkigt. 

Nu är jag i samma sits. Är en människa utan intresse.