Jajamen! Nu har jag upplevt mitt livs sista höstlov och det var definitivt även mitt livs bästa!

 
Det hela började med en tågresa mot Värmland för att träffa min käraste Kille under några dagar! TågAB som jag åkte med är förövrigt det mest familiära tågföretaget någonsin haha. Tågpersonalen är hur pratglada och snälla som helst och Tågabs 2:a klass sittplatserna är ju både större och bekvämare än SJs 1:a klass haha.

 
Jag och min kille myste ju hur mycket som helst. Hade saknat honom så mycket. Men efter fyra nätter hos honom åkte jag vidare till min syster i Uppsala. 

Var ju värsta slaven hos henne haha. Lagade mat och diskade nästan alltid, tvättade, planerade.. 

 
Men förutom att vara hemmafru hos henna åkte vi till Stockholm City och Mos en dag!
 

Fötterna verkligen dog efter heldagen :)) Gick nästan 2 mil den dagen.

 
Dagen efter skickade jag denna smexiga bild till min kille när jag var i hemköp. 

   

På söndagen var det bara att ta mig hem.. riktigt tidigt :)

Han är verkligen min trygghet, min bästa vän och min pojkvän. Vi har egentligen bara varit tillsammans i 10 månader, men det känns verkligen som en evighet.

Ibland skämtar jag om vart min ring är, bara för att jag vet att han kommer säga att han vill ge mig en. Jag älskar helt enkelt att höra det, men sen får jag alltid smått panik och fortsätter säga att det är alldeles för tidigt nu. Men jag älskar i alla fall tanken av en ring på mitt finger, för att det betyder att jag är helt hans. 

Vårt förhållande är verkligen så lätt mellan oss två. Förut brukade jag tänkte jag om hur det skulle kännas att ha en kille. Jag visulerade hur det kändes att beröra varandra, att träffas efter ett långt tag ifrån varandra och hur en biostund med honom skulle vara.

Nu har de tankarna och mycket till hänt. Trodde aldrig att jag skulle känna mig såhär lycklig eller trygg, på grund av en annan person. 

Förut trodde jag alltid att jag skulle mognas och vara förberred till saker. Saker som jag i stunden trodde var hur svårt som helst. Nu inser jag att saknerna bara kommer till en med åldern. Jag behöver inte kunna eller vara förberred. Det händer naturligt. 

Så idag gjorde jag Högskoleprovet för första gången. Inte fan var jag tillräckligt duktig för att nu 2.0 haha, men jag gjorde det i alla fall. För att komma till saken, så kändes det innan som världens grej. Men det är det verkligen inte.. 

I framtiden läängtar jag i alla fall till att få gå på husvisningar, köpa mitt drömhus som är vitt och ljust och på sommaren ska jag odla mina egna grönsaker i min trädgård och bara njuta <3 Få vattna mina egna grönsaker, på en jord som juridiskt är mitt. Wow! 

Det har varit soligt i två dagar i rad nu, ett mirakel skulle jag säga med andra ord haha. Men i alla fall, idag har jag verkligen grumlat och tänkt igenom saker. Som vad folk har sagt till mig, hur de beter sig i min omgivning och vad jag har uppnåt för resultat i olika skolämnen. 

Tankarna drar mest ner mig, alltså jag känner mig bara dålig. Jag vet att tankarna gör så att jag inte mår bra. Det bidrar mest bara till ångest och dålig självkänsla. Men självklart gör tankarna även så att vet jag vad jag ska göra bättre i framtiden. 

Märker att jag är en person som kan prata två meningar med en person på gatan helt plötsligt, men att personerna ofta inte svarar tillbaks, inte ens en min får jag. Det är kanske en svensk grej. Men jag tycker att det är trevigt med lite kommunikation haha. Något utbyte av ord, ett leende och sen direkt vidare i livet. 

Däremot känner jag mig riktigt socialt inkompetent när jag måste prata med någon människa under en lång tid. Vad fan ska man liksom prata om? Jag tycker inte att många samtalsämnen är intressanta, alltså tyvärr, men det är så. De flesta är intressanta de 2 första gångerna jag träffar de, sen vet jag allt ytligt om de och de slutar bli intressanta. 

Haha måste väl skylla på mig själv för att jag har så svårt för att skaffa och behålla vänner. Hör knappt av mig för att jag tycker att det blir ointressant när jag kan läsa av och förutse en människas personlighet. :)))

Jag har nog ogillat oktober månad sedan 2015 och jag får fortfarande en klump i magen av att tänka på datumet 4e oktober. Minns knappt varför längre, men det handlade om A. Att han fyllde år vid det datumet, men att jag av någon anledning hade ångest och behövde åkte till stranden får att dämpa mina känslor. 

Att den här killen är min. Att han bara vill ha mig. Att vi ska spendera livet tillsammans! SHIT vad lycklig lottad jag är som har honom i mitt liv. 

Denna stackars dagbok glöms bort av mig hela tiden, men det är faktiskt för att jag mår så jäkla bra. Är så glad över hur mitt liv ser ut idag. Alltså min kille har verkligen förändrat mitt liv. Jag känner mig så lycklig tillsammans med honom och hoppas verkligen att vi varar livet ut. Tänk om jag i framtiden kan berätta för mina barn och barnbarn om vår kärlekshistoria. Får ju tårar i ögonen av bara tanken!