Här kommer en blick om hur mitt liv ser ut. 

Jag föddes. Min syrra var en elak jävel. Hon kränkte mig, gjorde mig osäker. Hon vet nog inte själv om det. ''Syskon bråk'' brukar det kallas. Men för mig är det inte bara syskonbråk. Just nu är hon 19 år gammal. Hon har flyttat ut, och jag har ingen kontakt med henne alls. Jag vill inte heller ha någon kontakt med henne. 

När vi träffas bråkar vi bara. Jag orkar inte med henne. Livet är nice utan henne helt ärligt. 

Jag vet att hon finns, men samtidigt är hon så långt borta. 

Säger inte att jag hatar henne. Om hon skulle dö skulle jag ju för fan bli ledsen. Hon är familj. 

Men när jag träffar henne känner jag ingenting förutom hat. På loven kommer hon hem och pluggar. Liksom vafan.

P L U G G A R Mina föräldrar betalar en tusenlapp och mer för att hon ska kunna käka mammas mat och plugga och bråka. Men nu är hon borta. En månad till i alla fall. Fan jag vill inte att hon ska komma. 

Hon är så feg. Hon vill inte hemma pga sämsta familjen. Hon vill sommarjobba och hänga med hennes nya vänner. 

Men det har hon såklart inte sagt något ord till mamma eller pappa. För att hon är feg, feg, feg. 

Mina föräldrar förväntar sig att hon ska komma hem över sommaren. Vi får väl se vad som händer. 

Min dagis karriär var inte den bästa. Jag var så blyg. Vågade inte säga något ord. Men dagis var ändå kul. Skaffade vänner, som jag inte har kontakt alls med idag. Men vafan, skit samma. 

Under lågstadiet var den inte heller bra. Jag var fortfarande blyg, men jag var smart. Så hahha hade iaf stolta föräldrar. Hade skitlätt för allt. Behövde inte ens träna på något. Allt kom in i hjärnan på ett snapp. 

6an var helt klart roligast. Fick bättre självförtroende och blev kär för första gången. Hahha så djup. 

Jacob heter han. Kommer inte ihåg hur man stavar hans namn ens. Jakob, Jacob? Jakke Jacce? Skitsamma. 

Den killen var den första som var speciell för mig. Fick fjärilar i magen och var alltid skitnervös när jag såg honom. Tänkte på honom skit mycket och allt. Vi hade askul. 

Men det blev inte så mycket av honom. Blev friendzonad. Har inte kontakt med honom. Valde det själv egentligen. Ville inte se honom. Det var bara jobbigt. Letade alltid efter rätta ord när jag var med honom. Kunde inte vara mig själv. Under ett halvår var det så F R I E N D Z O N TIll slut var det helt enkelt för jobbigt att vara kär i den killen. Jag släppte honom. Svarade inte när han sa något. Det blev slut. Jag orkade inte längre. 

En gång i mitt liv har jag varit kär. Det var i honom. 

Nu är jag fortfarande liten. Liten och kort, fick mens alldeles för tidigt.

Vafan bloggar jag ens för. Måste plugga. Sista månaden innan sommarlovet är den värsta. Alla prov kommer på en och samma gång. 

Jaja, hejdå. Kanske du följer denna blogg. Blir rädd då. Hhaha, hatar att inte veta vem du är. Men ändå gillar jag att ha läsare. Gör vad du vill. Läs vidare om du vill. Sluta läs om du vill. 

Hahha hatar mig själv. Har skapat så många bloggar i mitt liv. Jag lovar, gör minst en per år. 

Undra hur många gånger jag har gjort en här på bloggplatsen? Säkert min 3e gång här. 

Mitt liv är upp och ner. Här tänkte jag liksom skriva om hur jag känner. Har saknat att göra det. Såklart är jag anonym. Klarar inte av att skriva mitt namn. Förra gången jag gjorde det fick några personer reda på bloggen. Flera styckna läste den och jag orkade inte med det. Så jag raderade den. 

Påriktigt. Ska inte vara dum i huvudet längre. Mitt namn ska aldrig synas eller läsas i denna blogg. Speciellt inte i en sådan här blogg. Där jag skriver skit om folk, skryter, skriver av mina känslor osv 

Men deras namn kommer nog. Hhaha, alla era namn är ju likadana. 

Emma, Ella, Niklas osv.. Alla dessa namn används av flera hundratals människor. Så vad spelar det för roll om jag skriver namnen? Det spelar ingen jävla roll. 

Jag får hoppas att ni inte hittar denna bloggen och hatar mig förevigt. Puss