T är det mest fantastiska och värsta som har hänt mig.

T är vacker, ful, äcklig, fantastisk, tråkig, rolig, negativ, posetiv, blyg, utåtriktad, tjock, smal, kort, har små och fylliga läppar, så otroligt tråkiga men fantastiska ögon och även en stor näsa (kanske för att T har ljugit så otroligt mycket). 

T älskar och hatar sig själv. T älskar och hatar livet. T är tom men har ändå allt. 

T's namn är fult, annorluna, genomtänkt och har en fantastisk betydelse. En betydelse som T strävar efter att bli och vara. T lyckas vissa dagar, men misslyckas de flesta dagarna. 

Jag vet precis allt om T och T vet allt om mig. Även om jag skulle vilja fly från T så är det omöjligt.

Varför läser ens folk denna hemska bloggen? Den är bara fylld med negativitet. Vill verkligen inte göra er deppiga. 

Lev era fantastiska liv och tänk aldrig mer på mig eller denna blogg. 

För vet ni vad som fick mig inse att världen inte var en dans på rosor? 

Bloggar. Seriöst bloggar. Hade knappt några vänner och var vid datorn alldeles för länge varje dag förr. (Varför ljuger jag ens? Är fortfarande vid datorn flera timmar. Har kompisar, chilla.) 

Jag läste om folks liv, alltså inte Kenza och andra stora, utan små bloggar. Alltså jag läste om hur folk skärde sig själv och om hur mycket de hatade livet. . jag hoppas att de är vid liv.

Men, bloggarna visade mig ''min väg ut'' ur smärtan. Jag lärde mig om hur man ''cuttade sig''. Så jag försökte. Inte med något riktigt vasst, för jag var en fegis (tack å lov).Men ja, jag har ärr. Men det är inte från mitt självskadbeteende. 

Utan från när jag har ramlat. Var en jävla klant innan. Ramlade hela tiden. Skojar inte ens, när det var som värst ramlade jag minst 1 gång per vecka. Klant.