Det är jobbigt att vakna. Gör absolut ingenting på dagarna längre. Därför blir det ännu jobbigare att stiga upp ifrån sängen för att bara sitta vid datorn hela dagen tills jag ska sova och sedan vakna för att göra exakt samma sak dagen efter. 

Det är alldeles för jobbigt att gå ut i kylan för att träffa någon halvhjärtat, då jag börjar att längta hem igen. Hem till det som ger mig ångest men samtidigt trygghet.

Att se på en sorlig film är så skönt. Jag får liksom en ytlig anledning till att gråta. Det bästa är att de tårarna inte gör ont i hjärtat. 

Har kanske bara träffat fel människor just nu. Det är kanske därför jag varken vill eller kan öppna upp mig.

Men när jag väl försöker får jag knappt någon reaktion. De bryr sig liksom inte om mig eller något.