Började nästan att gråta när jag insåg att jag inte har tänkt på Anson på en eller två veckor. 

Ni förstår inte. Börjar att tåra upp. 

Han var liksom så jävla mycket för mig innan. Nu tänker jag inte ens på honom. Förstår ni vilken lättnad det är för mig?? Så jävla skönt att min hjärna har släppt honom. Saknar inte honom varje dag längre. Saknar knappt honom alls. 

Tänker inte på vad han gör och behöver inte heller må dåligt över att han fortfarande är i min lista.

Varje gång jag ser hans namn är det ingen tyngd för mig. 

Har faktiskt fortfarande inte raderat honom. Han betydde alldeles för mycket för mig. Jag kan helt enkelt inte göra det. Att trycka på radera finns inte. 

Skickade ju ett meddelande till honom. Det var nog det enda som krävdes för mitt hjärta. Det var en lättnad att skriva det där till honom. Liksom att få ut det, till den rätta personen. 

Det gör ingenting om ni inte förstår mig. 

Men jag har fått ut honom från mitt hjärta. Kommer att klara 2016 lätt utan honom. 

Jag ler. Jag är så glad över att jag är över honom.