- Tjenaa, läget? frågar jag.

Och där drar vår timlånga konversation igång som vanligt.

Pratar i telefon i timmar varje gång, ungefär varannan dag. Det är helt sjukt och det är så jäkla nice varje gång.

Pratar med samma människor varje gång. Ludvig eller Anton. Anton eller Ludvig.

Det är de två. 

Som jag kan prata med i timmar. Där konversationerna aldrig tar slut och där det alltid är jag som säger hejdå först.

Förlåt för att jag gör det. Men vill inte få skäll av föräldrarna. För det är redan nog med kaos och skrik här hemma.

Så jag drar på timlånga promenader, för att prata med de.

För hemma får jag skäll över att jag pratar med killar,

vi pratar för länge, för många "fuck" svordommar och ringer varandra för ofta

- Fokusera på skolan, sa min mamma.

- Ni kommer att bli kära, fortsätter hon.

Men nej det kommer inte att hända. Jag har 0,00 känslor för dem.

Jag som person är för kall för att falla för dem.

Hur fan ska jag falla över människor över telefon?

Tror du verkligen att jag vågar det?

Aldrig i hela mitt liv.

Det gör för ont.

Allt gör ont. Det gör ont att jag faller så hårt. Sedan kommer saknaden, svartsjukan, ständiga tankarna på just honom.

För att sedan lämnas, eller bli lämnad.

Så nej tack, eller snarare aldrig i hela mitt liv.

Jag klarar mig.

Jag vill bara prata med Anton eller Ludvig i flera timmar, som vänner.

Är inte det okej? 

Varför skulle jag inte klara av att bara vara vän med dem?

Exakt.

Det gör går.

Fuck off.

söndagen den 16 juli 2017

Det hade inte ens gått en hel vecka sedan vi sist pratade

och 

han skrev att han saknade mig.

Han tycker om mig som person

och undrade varför jag var frånvarande.

Det är konstigt

att någon gillar mig,

för den jag är

att någon tänker på mig

och

att jag betyder något för någon annan person

som inte är familj

för ibland tror jag att familjen inte ens gillar mig

och hur ska då,

någon utomstående kunna tycka om mig?

när vi inte är blod

För innan,

 låtsades jag vara någon.

Spelade glad, försökte säga de rätta orden, hade ångest, var deprimerad och hade inga nära vänner.

Detta,

men ingen älskade mig

och inte heller jag

Men nu, när jag är mig själv

gillar folk mig

Jag har aldrig i hela mitt liv

varit lika lycklig

som är nu.

Jag har alltid folk att prata med, vad det än gäller.

Mina vänner gillar mig för den jag är

och detsamma

gäller för

främlingar

Men trots det är jag kall.

Släpper inte in någon människa helt.

Gömmer vissa sidor

för att jag skäms

Kan bara prata djupt inom ett ämne, till varje vän.

Men folk gillar ändå mig för den jag är.

Är inte det konstigt?

De skriver att de saknar mig

Redan det är konstigt

Men jag älskar dem för att de gör det.

Det känns som att jag betyder.

Det gör mig varm

och djupt lycklig .

söndagen den 16 juli 2017