Från att jag aldrig någonsin har tränat - tränar jag nu 4 gånger i veckan. 

Går tillbaka några sidor i min blogg för att få reda på när jag började med träningen, men skriver här utan några resultat. Jag gissar - en period på drygt två månader är väl rimligt. 

Jag tror inte att någon förstår hur beroende jag är av träningen. Tänker nog på träningen 50 gånger varje dag. 

Jag har ständigt träningsvärk - igår på axlarna - idag benen.

Men det är väl fan bra att jag tränar.

Vet ni hur mycket kroppen har förändrats på två månader?? Min kropp har ALDRIG sett såhär bra ut. Kollar i spegeln och vips efter 10 träningspass ser jag riktiga resultat. 

Orienterade förövrigt med skolan idag, blev så fucking arg i skogen!!! 

Asså jag bara SPRANG. Var så jävla arg att jag tog ut det på kroppen. 

När jag kom fram till målet blev jag bara så glaaaaaad över att det äntligen var över!!

Låten som jag sjunger, tänker och lyssnar på hela tiden nu förtiden. 

Innan kunde jag nästan gråta när jag lyssnade på låten för att jag tänkte på A. 

Vill knappt lyssna på låten samtidigt som någon annan för att jag känner så mycket när jag lyssnar på låten. Låten är 99% träffsäker, den är som menad för mig, som jag alltid har oavsett när eller var. 

Jag biter ihop, en del av mig går isönder för att mina nikes nu blir nerkladdade av hans fotavtryck. Hans jävla smuts är kvar på mina skor. Jag går runt med hans smuts under en halv dag. 

Jag sitter där i klassrummet men mina tankar är på helt andra saker och det enda jag vill göra är att gå hem. 

Desperat gång på gång försöker jag att tänka på SO istället för annat shit. 

Min hand kramar om ett suddi. Jag suddar någon minut lite lätt på min hand men det släpper inte. Någonstans här vill jag bli liten, försvinna och gråta. 

Men nej, jag ger inte upp. Istället försöker jag att hitta andra vägar till att få hjärnan tillbaka till lektionen igen.

Nu är en penna i min hand och jag ritar på suddit. Först ritar jag en massa skit. Men tillslut kan jag inte låta bli att rita Anson. FAN. Jag tänker på hans stora armmuskler, det stora svarta hår fullt med vax och på hans fula ansikte som jag tycker om så mycket. 

Med två bänkars avstånd sitter en annan kille, honom har jag 100 gånger större chans på än Anson. Bisarrt, jag vet.

Den enda killen som jag vill ha, vill inte ha mig.

Det var bättre förr när jag fortfarande pratade med Anson. Även fast jag inte vill erkänna det gör det fortfarande skitont att tänka på sanningen. 

Prata lite mer, skratta mycket mer och släpp loss för fan!!

Ta de jävla riskerna!!! För fan! Låt inte forntidens försvarmekanismk stoppa dig. Seriöst??! Varför står du där och har tråkigt??
KÖR!

"Aj" Sakta men säkert sänker jag ner hela min kropp till det varma vattnet. Tillslut ligger jag där i badkaret och försöker att "leva". Vad det ordet nu innebär.

Jag höjer blicken och iaktar en spindel som är vid badrumshörnet, fyra meter ifrån mig.
Den har varit där i två dygn nu. Jag undrar om den inte tröttnar på att sitta där. Ska den inte röra sig någon gång?

Ironiskt nog känner jag empati till spindeln. Den är ensam precis som jag.
Jag tänker låta den leva i mitt badrum sålänge som den vill. Även fast jag hatar spindlar. Men den spindeln i badrumshörnet hatar jag verkligen inte längre.
Den känns sorgligt nog som ett husdjur som klarar sig själv.

Igår var jag sugen på broccoli. Men broccolin var slut. Jag blev besviken och åt övermogen banan istället. 

Idag åt jag kött. Jag blev illamående. Så jag fick äta näringsfattiga nudlar istället. 

Det konstiga är att jag aldrig är riktigt hungrig längre. Jag kan liksom bli hungrig under 30 minuter, men tillslut gör det över. Men jag äter ändå. Jag får i mig en portion. Inte mer, inte mindre. Eller jo, kanske mer. Typ frukt. 

Me gusta frukt 

Det var en vecka sedan jag skrev något. Vad har jag gjort då? Inte så jättemycket. 

Jag har hängt med klassen, på skoltid såklart. Har också stängt ute alla känslor eller något liknade. 

Var ledsen igår och är tom idag. 

Jag tänker fortfarande på Anson varannan dag. Blir så fucking ledsen när jag tänker på den killen eftersom att jag fortfarande saknar honom så jävla mycket. Men jag kommer fan aldrig att träffa honom och det gör mig ännu mer ledsen eftersom att allt jag har bara är en fantasi om oss två. 

Det är en illusion som jag så stark sorligt nog tror på. Tiden borde läka allt skit. Men jag kan inte glömma honom eftersom att han rörde runt med mina känslor, på riktigt.