Jag har alltid trott att jag som invidid är hur stor som helst och jo det är väl sant till en viss del.

För att jag står ju faktiskt i centrum för hela mitt liv.
Förmodligen är jag även en stor del för min familj även fast vår relation är ganska fucked up men vi bryr oss väldigt mycket om varandra. Så ja, jag är till en viss del mycket viktig för 5 totalt 5 människor.

Men sedan då?
Jag är ingenting.

Jorden, universum kan inte ens se mig för att jag är så liten.
Jag är som vad en neutron är för människan. Mycket liten, syns inte ens, men man vet om att jag finns och jag är viktig för att det ska fungera, men jag är bara en i mängden. Är ju faktiskt precis som alla andra. Så vafan spelar jag egentligen för roll om jag försvinner?
Det finns biljoner andra precis som jag.

Idag när jag satt på bussen åkte jag förbi skogen under en hel timme. Fyfan den är ju skitstor asså.
Vem tror jag att jag är? Vem är jag? Jag är en pytteliten del av allt och en dag kommer jag att försvinna och ingen kommer att minnas mig om hundra år.

Vill jag leva ett värdigt liv som framgångsrik? Ja fan!
Snälla. Jag får inte försvinna som en flicka som var deprimerad eller hon som hade ett tråkigt vanligt liv.

Jag ska leva life maximalt. Och usch vad jag blir stressad utav den tanken.
Allt kan tas från mig imorgon. Tänk om jag dör imorgon? Man vet aldrig och därför måste jag fan leva lycklig.

Är ledig cirka 2 dagar i veckan ifrån jobbet och det utnyttjas mycket bra.

Är aldrig hemma en hel dag, som jag trodde att det skulle bli innan jag fick sommarlov.

Idag åkte jag till Hässleholm och åt ottoglass! Fyfan vad gott det är.
Godaste glassen som jag har ätit under hela sommaren och det kommer från mig som har ätit glass exakt varje dag.

Hemmagjord glass samt krispig våffla som 50% av alla på hela torget äter under solen.

Ja tack!