Det var så länge sedan jag såg rosa himmel. Allt är bara så himla grått. Himlen är grå och regnet öser.

Någonstans tror jag att det är ödet. Det är lättare att ta hand om sorg när det regnar. Himlen gråter ju med mig. Cyklade till sjukhuset i ösregn och åska idag. 5 minuter tidigare hade jag fått jag diplom, beröm, pepp och kramar. Fast de spelade ingen roll, för jag tänkte bara på farfar.

När jag kom fram till sjukhuset letade jag efter en toalett, skämdes över att mitt hår blev rufsigt av vädret och kläderna alldeles blöta. Ville trots allt se allmänt okej ut.