Har mycket att vara ledsen över, men även så mycket annat att vara tacksam och glad över. 

Lever i en konstans bubbla av sorg, tror alltid att min farfar kommer att dö närsomhelst, mår dåligt över att jag inte hälsar på honom tillräckligt ofta, har få vänner, har inte yttre framgång och tycker inte att jag har inre lycka. Samtidigt har jag ju så jävla mycket annat i livet, tak över huvudet, frihet, utbildning och alltid tillgång till mat.

Vad min "verklighet" är just nu beror ju egentligen bara på vad jag (väljer) att fokuserar på. Just nu tar jag på mig skulden över att jag aldrig hälsar på farfar. Upplever att det är alldeles för jobbigt, för att jag varje gång gråter. Det gör ont att se honom sjuk. Saknar tiden då han kunde gå och orientera sig själv. Han hade alltid på sig en hatt och hans beigea jacka när han hämtade mig från skolan. Men det där skedde för 10 år sedan och den tiden kommer aldrig att komma tillbaka. Nu går han skakandes korta sträckor i hemnet och det gör ont att bara se på det. Samtidigt kommer jag att ångra att jag aldrig hälsade på tillräckligt ofta den dagen hans död kommer. Det är bara en tidsfråga. Men jag undviker det ändå. För jag orkar inte bli ledsen. Men jag blir ändå på något sätt lycklig när jag ser honom, trots att jag har gråten i halsen.

Okej, skrev det där gråtandes. Fan vad det gjorde ont i stunden, men det kändes samtidigt så skönt att omvandla mina känslor till ord. 

Ligger i en säng. En säng som inte är min. Men som jag trivs mer i än min egna. 

..beslysningen, tryggheten och stämningen, allt är så bra här. 

Har aldrig ens kännt såhär innan. Aldrig hemma, aldrig hos någon annan. 

Men snart måste jag lämna. 

Gör jag inte alltid det?

.. lämnar, kommer tillbaka, lämnar igen, saknar, kommer inte tillbaka