Är så extremt trött just nu och jag känner mig ledsen.

Egentligen har jag varit ledsen hela dagen, men ingen har märkt det, för jag gömde det bakom kepsen min.

Beställt mat med så mycket socker i som möjligt, det är ångestdämpande.

Sedan blir jag för trött för att tänka.

Jag åkte till köpenhamn idag, för första gången på flera år sedan jag var nio år.

Det kan låta roligt i andras öron, men jag kände mig aldrig glad.

Fick inte skratta en enda gång,

och jag grät i smyg på köpenhamns tågstation

var tyst och gömde mig bakom min keps

försökte dämpa sorgen med musik

men det gick inte

men innan dess gick jag runt på shoppinggator

kände meningslöshet

och hörde svenskar vart jag än gick

det kändes som att jag var i sverige

men man betalade med danska kronor istället

Trots upplevelsen vill jag tillbaka dit

Fast själv, eller med en kompis

inte fler

vi var för många idag

så många så att jag ångrade allt

och jag började att sakna Anton och havet

och istället för att shoppa vill jag upptäcka

upptäcka staden

nya platser

nya människor

Deras byggnader var så extremt fina

och människorna också

jag är kär i danskarnas klädstil

och i butiken urban outfitters

det var den enda bra butiken där

dessutom vill jag äta nästa gång jag är där

för jag hann aldrig äta

vet inte varför jag är så snål

varför kunde jag inte köpa något dubbelt så dyrt, som hemma?

lördagen den 22 juli, näst sista dagen av frihet

gick till min farmor, men jag hittade inte henne, där på kyrkogården

och när jag kom hem hade jag glömt det, att jag ens befann mig där

för jag lever trots allt vidare,

utan henne, som jag alltid har gjort

jag blev ledsen över att jag inte minns att jag har träffat henne

att hon har sett mig, hållt om mig, säkert med ett leende när jag var en nyfödd bebis 

och sen började det att regna. 

jag tänkte, till och med vädret vet om att jag är ledsen

så jag började att gråta, och läste på varje sten med okända namn 

men jag hittade aldrig farmor

fast jag hittade en sten utan namn på, det skulle vara ganska typiskt min släkt att ha en sådan

farmor var det du där? 

Klockan är två på natten. Såhär tok för sent, men kroppen säger ändå att det är tidigt.

Jag är berusad av dig.

Älskar ha din hand i min, nästan lika mycket som jag älskar att se på stjärnorna på himlen. Och inatt, tillsammans med dig, under himlen, älskar jag stjärnorna lite extra mycket. Snälla få mig att skratta gång på gång.

Njuter av studen. Andas lite djupare, är lite lyckligare och vill dela med mig och få din intimitet.

Så vi går hem till dig. Jag ligger i din säng. Och något säger mig, att du bara kommer att utnyttja mig.

Förlåt. Det kanske är mig det är fel på. Dina ord spelar ingen roll. För att jag kommer ändå tro att du ljuger. Jag letar ju bara efter fel. Ditt tålamod kommer att ta slut med mig. Jag lovar dig. Du säger att du aldrig kommer att lämna mig, så jag gör det ett mission att du ska göra det, eller så hinner jag lämna dig innan du hinner först.

Men sanningen är att jag rädd för att bli lämnad. Det gör för ont. Tär upp för många sår.

Så jag lämnar hellre dig innan det händer. För det gör ju mindre ont. Men jag gör det inte inatt, för inatt är du min.

Men imorgon eller övermorgonen är varma och personliga jag borta.

Färre meddelande kommer att skickas och innehållet mer kallt.

Vet inte varför. Men jag kommer tycka att det är jobbigt att höra av mig, samtidigt älskar jag när du gör det. Det känns som att jag betyder någonting. Så jag väntar. Jag väntar på att du ska skriva att du saknar mig. Eller bara på ett hej. Det behöver inte innehålla mer.

Fan vad jag är sönder. Jag liter inte på en jävel. Det spelar ingen roll hur fin han än är.

Därför vill jag att alla ska vara mina vänner. Det är lättare så. Det blandas in färre känslor, men jag är fortfarande lycklig och får en jämn dos av gud vet väl vad.

Slutar spela svår. Är lätttillgänglig och kommer att vara ärlig, rolig och du kommer att älska mig, för den jag är.

Någonting händer när jag får känslor för dig. Förlåt M. 

Eller vafan. Jag vill bara att känslorna för honom ska försvinna. Så jag slipper vara en jobbig jävel som kräver massa skit, träffar, solnedgångsdejter och tid. Något som han inte har. Jag vill inte förstöra hans karriär. Så jag tar avstånd.

Ja gör det. Ta avstånd. Men jag saknar honom så jävla mycket? Har tänkt på honom 7 dagar i rad. Vafan. Fuck off. Han ser inte ens ut som en människa jag skulle falla för. Han e blond, ful och tjock. Men jag älskar hans perosnlighet så jävla mycket. Så det är helt sjukt. 

Har ätit hamburgare till frukost. Grillat, kakor, tårta och glass.

Helt ärligt bara onyttigt!!!

Har fått SÅ många finnar av det! Har aldrig haft äckligare ansikte.

Fuck det kommer minst ta två månader att fixa det.

Men ska fortsätta att käka onyttigt.. alltså det är sommar :))

Åker runt som bara den och onyttigt är det snabbaste, lätttillgängliga och billigaste alternativt.

Så en vecka kvar av onyttigheter varje dag..

sedan ska det vända!!

- Tjenaa, läget? frågar jag.

Och där drar vår timlånga konversation igång som vanligt.

Pratar i telefon i timmar varje gång, ungefär varannan dag. Det är helt sjukt och det är så jäkla nice varje gång.

Pratar med samma människor varje gång. Ludvig eller Anton. Anton eller Ludvig.

Det är de två. 

Som jag kan prata med i timmar. Där konversationerna aldrig tar slut och där det alltid är jag som säger hejdå först.

Förlåt för att jag gör det. Men vill inte få skäll av föräldrarna. För det är redan nog med kaos och skrik här hemma.

Så jag drar på timlånga promenader, för att prata med de.

För hemma får jag skäll över att jag pratar med killar,

vi pratar för länge, för många "fuck" svordommar och ringer varandra för ofta

- Fokusera på skolan, sa min mamma.

- Ni kommer att bli kära, fortsätter hon.

Men nej det kommer inte att hända. Jag har 0,00 känslor för dem.

Jag som person är för kall för att falla för dem.

Hur fan ska jag falla över människor över telefon?

Tror du verkligen att jag vågar det?

Aldrig i hela mitt liv.

Det gör för ont.

Allt gör ont. Det gör ont att jag faller så hårt. Sedan kommer saknaden, svartsjukan, ständiga tankarna på just honom.

För att sedan lämnas, eller bli lämnad.

Så nej tack, eller snarare aldrig i hela mitt liv.

Jag klarar mig.

Jag vill bara prata med Anton eller Ludvig i flera timmar, som vänner.

Är inte det okej? 

Varför skulle jag inte klara av att bara vara vän med dem?

Exakt.

Det gör går.

Fuck off.

söndagen den 16 juli 2017

Det hade inte ens gått en hel vecka sedan vi sist pratade

och 

han skrev att han saknade mig.

Han tycker om mig som person

och undrade varför jag var frånvarande.

Det är konstigt

att någon gillar mig,

för den jag är

att någon tänker på mig

och

att jag betyder något för någon annan person

som inte är familj

för ibland tror jag att familjen inte ens gillar mig

och hur ska då,

någon utomstående kunna tycka om mig?

när vi inte är blod

För innan,

 låtsades jag vara någon.

Spelade glad, försökte säga de rätta orden, hade ångest, var deprimerad och hade inga nära vänner.

Detta,

men ingen älskade mig

och inte heller jag

Men nu, när jag är mig själv

gillar folk mig

Jag har aldrig i hela mitt liv

varit lika lycklig

som är nu.

Jag har alltid folk att prata med, vad det än gäller.

Mina vänner gillar mig för den jag är

och detsamma

gäller för

främlingar

Men trots det är jag kall.

Släpper inte in någon människa helt.

Gömmer vissa sidor

för att jag skäms

Kan bara prata djupt inom ett ämne, till varje vän.

Men folk gillar ändå mig för den jag är.

Är inte det konstigt?

De skriver att de saknar mig

Redan det är konstigt

Men jag älskar dem för att de gör det.

Det känns som att jag betyder.

Det gör mig varm

och djupt lycklig .

söndagen den 16 juli 2017

jag ringer.. 

Singaler kommer fram

och tillslut svarar en röst.

Jag frågar om vi kan träffas:

Ska vi åka till havet, shoppa eller bara gå runt i stan och prata?

Personen på andra sidan luren vill vara

med mig.

Så jag flyr dagen

jag får må skitbra under stunden

njuter utav solen, umgänget och utsikten 

skrattar, pratar och vill skåla över att jag lever

jag älskar livet när jag är med någon annan

spelar egentligen ingen roll vem det är

bara vi klickar

och har något roligt att prata om

men sen..

finns det ett slut

vi ska gå hem

jag till mig

du till dig

hejdå

x

huvudvärken är tillbaka

när jag är

hemma?

jag mår dåligt igen

i ensamheten

därför flyr jag till mobilen

för att prata med någon annan person

så att jag är mindre ensam

välkommen åter

torsagen den 13 juli 2017

Hatar att vara ensam

för.. 

Det gör ont

och 

det känns tomt.

Så jag flyr istället.