Vad kan jag fly till? Orkar inte vara här. 

Solen går ner tidigare. Livet blir tråkigare. Skola, orkar inte ens nämna det.

Vafan ska jag göra? Orkar inte bli LEDSEN;

ORKAR INTE TÄNKA

MEN JAG TÄNKER, det är det enda jag kan göra. Att TÄNKA. Sluta inte tänk, men sluta må dåligt. Snälla?? 

Blir så jävla nedstämd så fort jag kommer till skolan. När jag sitter i klassrummet med min klass vill jag alltid ligga i ett hörn och gråta. Hatar fan detta. Måste prestera A i exakt varje betyg. Men kommer inte att klara det. Har redan misslyckats. 

Försöker fly genom att byta skola. Ingen stöttar mig. Men fan vad jag hatar min situation. Gillar inte ens ämnena jag pluggar längre. 

Hej,

Sommarsolen är borta. Men jag har njutit av den. Inte så mycket som jag hade velat, men så mycket som jag kunde. 

Har svårt att koncentrera mig i skolan. Läser ord, men minns inte de. Tänker på annat istället. Dels på att mitt liv nu, kommer att bli tråkigare och hur fan jag ska klara av dessa åren.

Mvh 

Dansar längst fram i ett hav av folk. Lyckades ta mig dit på något sätt. Livemusik i Malmö, i två hela timmar i sträck, fast det kändes som 5 minuter. Men inte känner jag mig lycklig, bara för att jag får vara med om detta. Första 30 minuterna ville jag verkligen bara tillbaka hem till min säng, gråta och tröstäta allt som innehåller socker. För att sedan läsa en bok, "lycka nu", med svullna nyss färdiggråtna ögon. Men jag dansade i två timmar istället. Dels var det mitt mål, jag visste att jag skulle må ännu sämre hemma i sängen. Men sen ville jag också ha kul. Och att dansa, ja det är kul.

Efter 1,5 timme kände jag mig glad. Jag lyckades med mitt mål. Och jag hade ju faktiskt kul, tillslut. 

Slutade med att jag tog sista direkttåget hem. Ville inte lämna Malmö. Allt jag såg var så fint och jag njöt av att få se. Men sen steg jag på tåget, och allt blev svart. Hejdå solen, vi ses tillfälliga lycka.

När jag nästan var hemma höjde jag huvudet och blicken följde med. Himlen hade stjärnor på sig. Och jag tänkte att livet kanske ändå inte är så dåligt.

söndagen den 13 augusti

sista söndagen av sommarlovet

njut förresten av imorgon,

och gör något bra av den

En sommar har gått. Och jag vill fortfarande skriva med honom exakt varenda kväll ända till någon av oss somnar.

Vi gör det några gånger i veckan och har hållt på så i en evighet. Vår blev sommar och sommar blev regn. Det regnar nu igen. Solen försvann. Inte vill jag tro att regnet vill sörja med mig. Himlen gråter inte alls för att jag är ledsen. Men jag kan inte låta bli att tänka så.  För den dagen då han lämnar mig kommer jag tro att jorden vet om att jag är ledsen. Nedstämdhet kommer att ösa över mina axlar och jag saknar redan honom när jag tänker på det. 

Fast egentligen upplever jag att jag inte ens känner M så bra. Så kanske ska jag lämna honom istället? För jag inte vill bli övergiven. Då gör det inte lika ont, fortfarande ont, men inte lika ont.

Men om jag ska vara ännu mer ärlig är detta inte ens verklighet. Det är min verklighet, men inte verkligt i mitt verkliga liv. För vi träffas ju aldrig? Och jag är rädd för att träffa honom. Tänk om vår relation förstörs. 

Vem ska då skriva med mig varje kväll? Jag vill inte bli lämnad alldeles ensam. Och jag vill skriva med just M, till regn blir solsken och solsken till en gladare verision av mig.

För första gången, sedan i julas, är jag äntligen säker på att farfar inte kommer att behöva åka in till sjukhuset. Han kommer att klara hela augusti månad galant. Tillsammans med minst 10 olika mediciner i hyllorna, värda flera tusen i försäljningspris, men ändå. Han kommer att fortsätta andas och leva.

Hälsade på honom idag. Har inte sett honom så pigg och glad som idag, på flera år. Svampen på tårna var kvar, och även annat, precis som vanligt. Men han var riktigt glad och pigg. Så det spelade helt plötsligt inte lika stor roll längre.

Min ena kusins hela familj hälsar på honom för första gången på flera år. Vad sjukt att familjen är det som gör honom lycklig. För han sken verkligen idag.

Hela huset var i liv igen. Två småbarns prat, skratt och skrik. Det lät som musik i öronen. Fast de rösterna kommer att försvinna imorgon. De ska hem till Kina. Det kommer att bli tyst i farfars hus igen, precis som det blev när jag och mina syskon blev äldre. Men våra röster varade i minst 10 år, men den tiden är borta. Vuxenröster tar över. Inget skratt eller ljuvligt skrik hörs längre.

Lördagen den 12 augusti

vill ta bussen för att se på solnedgången med Rebeka ikväll

Vad sjukt att någon vill läsa om mitt liv? Trots att det inte är många. Men det är inte noll i alla fall. En är ju redan?? Mycket? 

/// helt annat ///

Har haft en tuff vecka, så avslutade fredagens pass kl 20 med att cykla till havet. Tackade för veckan och njöt av stundens syn, ljud och lugn. Och nu är jag full av energi igen. Skriver också med Mikael och Rebeka just nu, som vanligt. De två ger mig verkligen energi hela tiden.

Så tack för den här veckans jobb. Nu ska jag njuta av helgen. Fan vad jag har förtjänat den!

Kan njuta av att göra de enkla sakerna i livet igen, som att gå på samma gator jag alltid har gått på, pga jag har varit frånvarande från de i någon vecka. Längtar till att få handla mat på Willys. Övningsköra dit och parkera bilen perfekt som vanligt, det ger mig en satisfied känsla. Eller att åka tåg in till en annan närliggande stad, för att handla billig frukt med mamma. Åh.

fredagen den 11 augusti

den sista fredagen av mitt sommarlov 2017

fan vad snabbt det har gått

känner just nu att jag vill ha sommarlov hela livet

Fan vad reality hit me. 2 jobb på en dag är inte enkelt, har 40 minuters fritid just nu och sedan ska jag sova direkt. Annars blir jag för trött imorgon. Men det är ju äntligen fredag när jag öppnar ögonen imorgon!!!! Älska livet fan.

Känner mig inte stressad. Behöver bara 2 timmars mer fritid. Sen skulle jag bli nöjd. Och ledighet under helgen. Så jävla välbehövd.

Min kusin tipsade mig om att inte jobba så mycke som jag gör. Det var bra att jag ville tjäna pengar, enligt henne. Men att mina bästa år i livet är just nu. Jag glömmer helt enkelt att leva. För sen kommer vuxen livet.

Förstår inte tipset. Skulle vilja jobba ännu mer timmarna om dygnet skulle tillåta. Är det mina gener eller min uppfostran som gör att jag bara hela tiden vill jobba?